Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
JOHN B. NORD WALL
lands yttre förhållanden gestaltade sig allt ogynsammare.
Frederna i Oliva och Köpenhamn kunde ej annat än gifva Sverige
en betydligt starkare position gent emot Ryssland än det förut haft.
Också höjdes inom den svenska regeringen röster, som manade
att genom en allians med Polen framtvinga en fred med
Ryssland, sådan man önskade den, och hoppet om stora landvinningar
hägrade för sinnena. Dock lät man icke dylika irrbloss bestämma
sitt handlingssätt. Ur de långvariga rådslagen hösten 1660
framgick som resultat beslutet att med allvar återupptaga
förhandlingarne med Ryssland, på samma gång man visserligen genom
inledande af en underhandling med Polen ville hålla vägen öppen
att med vapen vinna fred, om man ej kunde få det på annat
sätt. I november 1660 — vid samma tid som riksrådet
Schlippenbach i och för denna senare underhandling for öfver till Danzig —
begaf sig riksrådet Bengt Horn, som stått i spetsen för den
svenska beskickningen till Ryssland och nu under hösten deltagit
i rådkammarens öfverläggningar, från Stockholm öfver till
Estland med order att inlåta sig i nya förhandlingar med de ryska
sändebuden. Hans instruktioner bjödo honom visserligen att
som ett oeftergifligt vilkor för freden fordra, utom återlämnande af
de ryska eröfringarne, en penningsumma såsom «rsättning för den
»tort och skada» Sverige lidit genom det påtvungna kriget. Men
knappt hade den svenska regeringen mottagit ett bref från tsaren,
hvari en tydlig fredsbenftgenhet röjde sig, förrän den i februari
1661 genom eu sekret instruktion befullmäktigade Horn att i
yttersta nödfall afstå från all satisfaktion: återställandet af status
quo skulle sålunda enBamt möjliggöra fredens afslutande.
Man kan undra öfver dessa eftergifter af ett land, hvars
ställning vid denna tid syntes så betydligt starkare än det af
inre missförhållanden tryckta och af fiender hårdt ansatta
Ryssland. Men förklaringen är icke svår att finna: Sveriges styrka
var endast skenbar. I det inre hade man att kämpa med
en brist, som verkade förlamande på statslifvets alla områden.
De värfvade främmande trupper, som man efter frederna i Olrva
och Köpenhamn till en del bibehållit hufvudsakligen af fruktan
för Ryssland1, utgjorde en tryckande börda ej minst för de
provinser, där de voro förlagda. Men äfven den yttre ställningen
var ingalunda stark.
1 En del af dem hade »ifdankats»; jfr Carlson, Sveriges historia under
konungarne af pfalziska huset, II, s. 133.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
