Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE OCH RYSSLAND EFTER FREDEN I KARDIS
231
Vidtomfattande och själfständig hade helt visst Karl X
Gustafs utrikespolitik varit, men det var just dessa dess
egenskaper, som mot honom uppkallat den ena fienden efter den andra
och förmått äfven de makter, som i början gynnat hans planer,
att till sist ställa sig i vägen för dem. Så hade Sverige under
hans sista tid blifvit fullkomligt isoleradt, och samma var
förhållandet vid tiden för frederna i Oliva och Köpenhamn. Det
var därföre visst icke utan sk$l, som Karl XI:s
förmyndareregering äfven efter dessa freder med oro betraktade ställningen.
Af Danmark, som man beröfvat flera af dess förnämsta
provinser, af Österrike, som man var van att anse som den svenska
politikens naturlige fiende, kunde man ej vänta sig annat än försök
att öfverallt skada Sveriges intressen — och aBfall, när ett lägligt
tillfälle yppade sig. Från Polen var något sådant just ej att
befara, men detta land gaf anledning till bekymmer af annat slag.
Frågan om val af en polsk tronföljare stod redan under konung
Johan Casimirs lifstid på dagordningen i detta land. Man
hade sig i Sverige bekant, att den polska drottningen, Marie
Louise, önskade en fransk prins, hertigen af Enghien, till
tronföljare, och mot valet af denne ansåg man sig från svensk sida
ej hafva något att anmärka. Men man trodde sig ock veta, att
Österrike, som hade ett gammalt löfte om successionen till polska
kronan1, ingalunda ämnade nöja sig med, att detta löfte blefve
ett tomt ord. En habsburgsk prins på Polens tron, Polen i
Österrikes ledband — kunde väl de svenske statsmännen med
lugn åse något, hvilket så som detta stred mot Sveriges intressen?
Mot de faror, som dessa förhållanden inneburo, hade man att
söka sitt stöd i allianser — då man ej trodde sig om att kunna
besvärja dem med egna medel. Men voro utsigterna till sådana
synnerligen stora? Frankrike, vännen från det trettioåriga krigets
dagar, hade under senare tider visat Sverige köld; nu hade det
nyss försonat sig med Spanien, och man visste ej rätt, om man
ej kunde befara en omsvängning af hela dess politik. England
hade helt visst under sin store protektor varit Sveriges vän, men
äfven dess vänskap hade svalnat, och nu satt Stuartarnes gamla
herskarhus åter på dess tron; hvad visste man väl i själfva
verket om dess politik?2
1 Jfr Carlson, anf. aTb. I, 218.
2 En lätt tillgänglig och i hög grad upplysande källa för Sveriges
förhållande till utlandet vid denna tid är den »Relation om fäderneslandet» till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
