Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELLÉN, OM EB1KSGATAN
II
ning är djärf, men ingalunda öfvertygande. Enligt honom »kall taga
här, liksom i UL:s konungabalk, endast betyda »nämna en kandidat
till konungakronan» (s. 15). Så vidt jag förstår, är denna tolkning
oriktig. Man jämföre t. ex. uttrycken »taga prest»; »det må rätt vara
den att taga, dem alla å sämjer»; »biskoper tage där af en»;
»bönderna tage en af de tre biskopen lägger i valet» o. s. v. Härmed
synes ock hela förf:s teori falla, att uppländingarne ej egde rätt att
välja konung. De gamla stadgandena om eriksgatan känna ej häller
till någon landskapens rätt att förkasta den af uppländingarna »tagne».
Lika märklig är öfversättningen af »vräka», som enligt förf. skall
betyda »föredraga ärendet», »framställa det för de andra landskapen
till bekräftelse» (s. 15). Han söker stöd för sin uppfattning genom
pröfning af den rätt till afsättning, som den vanliga öfversättningen af
ordet innebär, samt förnekar densamma helt och hållet för äldre tider
(s. 13). Den bekanta berättelsen om Olof Skötkonungs hotande
afsättning är honom visserligen ett besvärligt hinder, men hau reder
sig ur svårigheten med den förklaringen, att här var fråga om »det
fast otroliga undantagsfall, att sveakonung brutit allshärjardom» (s. 72),
hvarigenom en revolutionär åtgärd berättigades. Men ett dylikt
undantagsfall, det är visserligen icke »fast otroligt», därom vittnar äfven
den äldre svenska historien, och hvad annat skulle ligga i ordet vräka»,
om det skulle tolkas med »afsätta»? Ingen har väl tänkt på, att häri
skulle ligga en åt svearne inrymd godtycklig afsättningsrätt. Och
spöija vi efter historiens vittnesbörd, finna vi dem bekräfta sistnämnda
uppfattning, att man nämligen i en tid utan andra konstitutionella
garantier förbehållit sig afsättningsrätten som yttersta medel; så snart
af konungen kräfdes en konungaed, låg däri inneburet, att han genom
edsbrott förverkade kronan. Jag påminner blott åter om Snorres
ryktbara berättelse, som åtminstone måste vittna om 1200-talets
uppfattning. Huru Magnus Eriksson dömdes från riket 1364 är af historien
bekant; måhända skedde något dylikt med Valdemar. Ett
sextio-eller sjutiotal år efter förstnämda dom skrifver en svensk ärkebiskop
till konciliet i Basel bl. a.: »Sverige är ett val-, icke ett arfrike, hvars
konung plägar och bör vid sitt val aflägga en ed enligt den form,
som samma rikes lagbok föreskrifver. Och mena (»intendunt»)
valmännen och de förnämste och folket, att konungen sjelf bör hålla
denna sin ed eller mista riket» (»regno carere»). Vi kunde gå längre,
men det behöfves ej här att utsträcka exemplen äfven till nyare tid.
Att åter afsättningsrätten ej uttryckligen inrycktes i den af konungen
sanktionerade Upplandslagen, det kan verkligen ej förvåna. Man hade
väl dock skridit en smula framåt i politisk takt, sedan i fråga
varande bestämmelse i VGL. upptogs, förutsatt att »vräka» betyder
»afsätta» — för att icke tala därom, att det formlösa skick, hvari
»Rät-lösabalken» i VGL. för närvarande ter sig, gör det nästan omöjligt
att komma till en säker uppfattning af de nämnda ordens rätta
beskaffenhet i formelt hänseende, huruvida de äro delar af en »traktat»,
eller de blott äro ett uttryck för vestgötarnes missnöje öfver ett
»politiskt nederlag». Hade ordet haft den af förf. antagna oskyldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
