Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEDELIUS, ANTECKNINGAR OM MITT FÖRFLUTNA LIF
45
också, att om de sista trettio åren af sitt lif, åren tycker man, af
den kraftigaste verksamheten, har han jämförelsevis minst att berätta.
Hans sommarresor på skjutskärra, ångbåt eller järnväg upptaga i
stället för den tiden elt måhäuda väl stort utrymme.
Sina åsigter om historien och historieskrifningen har Svedelius ej
egentligen uttalat i dessa Anteckningar. Han har gjort det så mycket
utförligare i sin uppsats om »Historisk vetenskap och historiska
studier» (Hist. Tidskr. 1888). »Historieskrifvaren», säger han där bland
annat, »som vill skildra det förflutna, bör taga sin utgångspunkt i det
närvarande» och en annan gång, »klokast gör den historieskrifvare,
som väljer till sitt ämne sådana stycken af historien, som hafva
lärdom att gifva just af den art, som samtiden mest behöfver lära sig».
Dessa praktiska synpunkter voro bestämmande för hans uppfattning
och arbetssätt1). För vår tids strängt kritiska metod var han mera
främmande och såg däri måhända alltför mycket en verksamhet, som
gick ut på »att göra den lärda världen ännu lärdare». Kom han i
sina skrifter in på sådana områden, yttrade han sig gärna sväfvande2
och han har egentligen icke riktat vetenskapen med några nya
upptäckter. Man jämföre hans minnesteckning af Svante Sture och
Ahl-qvists skildring af Sturemorden, framställningen af Olaus Petri och
den nyare forskningen om reformatorn, och man har exempel på två
skilda historiska arbetssätt; man skall på samma gång medgifva, att
äfven den på det senare grundade undersökningen ej blott har gjort
»de lärde ännu lärdare», utan äfven kan röra sinnet och tala till andra
än fackmännen själfva. Arkivforskning låg egentligen icke för
Svedelius8; det kan ha berott på hans egen naturel], på den lifliga
inbillningskraften, som han själf har åtskilligt att tala om; det kan ock
ha berott på bristfällig handledning under studietiden. Det är en
rätt märklig bekännelse han gör (s. 285), att han som student ej
egentligen mottog några personliga intryck, ännu mindre någon
handledning af Geijer, att det endast var genom sina skrifter, som denne
berömde historiker inverkat på honom, och i dem fann man ju
snillrika tankar i öfverflöd, men knappast någon vägledning i den
historiska metodiken. Slutreflexionen i stycket om Geijer har också en
rätt egendomlig och reserverad form: »Det kan jag för visso säga»,
heter det, »att studium af historien har gjort stora framsteg i Uppsala
under Geijers efterträdares tid. Men dessa hafva väl dock varit
Geijers lärjungar.»
Förelåg åter ett innehållsrikare, allra helst tryckt, material och
var det till på köpet fråga om någon brytningstid i historien eller en
karaktär, där stora egenskaper eller starka lidelser röjde sig, då var
1 Jfr ock hans ord anf. st. sid. 67 om vigten af att popularisera historien, denna
vetenskap, som »handlar om lifvets lärdom».
2 Jfr hans behandling af historiens källor särskildt de äldre i anf. uppsats, s. 63.
’ Se bl. a. försvaret för begagnandet af tryckta källor (anf. upps. s. 63). I
och för sig har han ju rätt i, att de böra användas, men det hela har nästan
karaktären af en apologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
