Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stavenow, om r1kshådsvalen under frihetstiden
7
styrelsen — såsoiu förf. ock på s. 16 uttryckligen medger, så
återstår att se, om grundlagarne verkligen gifva uttryck åt en sådan
dualism i uppfattningen af rådets ställning, som förf. å. s. 46
antager. Skulle verkligen den förra uppfattningen af rådet soni
äm-betskorporation hafva fått ett rum i UF vid sidan af den nya tanken
och i praxis kämpat med den? Att förf. icke kunnat alltjämt
fasthålla denna tankegång visar sig mer än en gång (ex. ss. 45, 147),
då han framställer den parlam. idén som en nödvändig konsekvens
af statsskicket, hvilket ju icke är rätt förenligt med utgångspunkten,
att grundlagen vacklar mellan tvänne olika tankar. Se vi närmare
till, så’ torde ock dualismen försvinna ur frihetstidens statsskick. Intet
af de skäl för den äldre uppfattningen, dem förf. å s. 46 anför, har
någon egentlig tyngd, och intet bevisar i själfva verket något emot
den andra, den parlam. uppfattningen. Åberopandet af 1602 års
riksdagsbeslut synes icke något betyda för denna fråga. Ansvarets
knytande vill ordentlig rättegång enl. RO g 13 är snarare ett nytt
tecken till parlamentarismens idé, ty aldrig har något rent parlam.
statsskick gifvit representationen ett så direkt inflytande på denna
rättegång som just det här stadgade sättet. Och förf:s
hnfvudargu-meut, sammanhanget mellan 1719 års kollegier och råd, synes
egendomligt valdt vid sidau af den på s. 22 f. uttalade principen: idet
är naturligtvis från 1720 års RF såsom frihetstidens egentliga
grundlag, som vi vid denna undersökning hafva att utgå.»
Ej heller synes oss förf:s flerstädes (såsom ss. 48, 71) uttalade
åsikt om en jämn utbildning i praxis i riktning åt en allt renare
parlamentarism hålla streck. Tanken på rådet såsom centrum för
administrationen viker icke så småningom, den framträder då och då
och med lika styrka vid frihetstidens slut som vid dess början. A
andra sidan finnas redan från början säkra tecken därtill, att den
parlam. uppfattningen af rådet är klart insedd med alla sina
konsekvenser. Så yttade O. Cederström den 20/, 1720 i SU, att »rådet
representerar Ständerna,» hvilka därför ej kunna »vara deterioris
con-ditionis än rådet.» Förf. meddelar andra exempel på denna medvetna
uppfattning från Borgareståndet 1723 (s. 120 f.) och Riddorhuset
1739 (s. 65). Detta sistnämnda år ingick man emellertid (ss. 123,
124) en kompromiss emellan båda synpunkterna, och i samma syfte
upprättades efter 1755 de luelerade förslagen (s. 129). Men under
den mellanliggande tiden, d. v. s. hela 1740-talet, hafva vi förf:s
iutvg på att man icke alls tog hänsyn till krafven på juridisk insikt
(8. 51), och åtminstone 1746 åsidosattes alldeles hela »den gamla
uppfattningen af rådet som en ämbetsmannakorporation» (s. 59), i
det man nner än någonsin» insatte de förnämsta partichefer i rådet
(s. 126). Vid frihetstidens sista riksdagar däremot tog man åter
hänsyn till rådets uppgift som justitierevision (s. 52). Det framgår
af denna sammanställning, att utvecklingen ingalunda gick stadigt i en
och samma riktning, utan bestämdes af partiyrans tillfälliga kastvindar.
Och härmed hafva vi antydt själfva grunden till deu svaghet,
som i våra ögon vidlåder förf:s grundtanke. De båda principer, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
