Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(58
strödda meddelanden och aktstycken
gens lifliga oro, och spioner med och utan ordensband voro ständigt
i rörelse för att upptäcka deras hemliga planer.» Det synes som om
Ribbing önskat, att det kommit till öppen och blodig strid mellan
konungen och rikets första stånd.
Följande utbrott visar den unge konungamördarens fanatiserade
stämning, på samma gång som det innebär en slags ursäkt för att
lönmordets utväg tillgripits. »Ack, tvifvelsutan skulle det hafva varit
ärofullt att midt i handgemänget under ett blodbad mellan svenskar
falla deras förtryckare, deras mördare. Jag skulle ha velat träffa
honom, omgifven af sina smekungar och sina legohjon; trotsande
deras hämnande svärd, skulle jag ha velat såsom försoningsoffer åt
den gudinna, jag dyrkat, den så länge kränkta svenska friheten,
hembära hennes grymmaste fiendes blod. Men tyvärr, där despoten
kunde förutse en fara, där var man endast alltför säker att ej möta
honom.»
Efter Gefle riksdag, hvarest man, enligt en samtidas vittnesbörd,
redan fruktade för Ribbings onda anslag,1 följde sammansväijniagens
organisation och den ödesdigra operamaskeraden. »Man konspirerade»,
säger Ribbing, »vid denna tid i gathörnen såväl som i salongerna;
man berömde sig däraf och visade hvarken försiktighet eller måtta;
societeten vimlade af män, som ville spela Brutus.»
Eu Btor del af sammansvärjningens hemlighet torde den gamle
ränksmidaren Pechlin hafva tagit med sig i grafven; och hvem som
varit dess egentlige ledare, kan nu ej bevisas. Men att Ribbing varit
en af de mest verksamma vid sammansvärjningens utgrenande, kan
ej gärna betviflas. »Ribbingen ville så ha det», sade hans svagare
med-brottsling Liljehorn, enligt Johan v. Engeströms dagboksanteckning
för d. 16 mars.2 Äfven om man till sagans område måste förlägga
den gamla berättelsen, huruledes han i det afgörande ögonblicket, då
Ankarströms pistol sjönk, riktat mordskottet mot konungen — en
berättelse, åt hvilken senast Fryxell sökt gifva trovärdighet3 — så
kan det ej nekas, att Ribbing mera än någon af de andra, Ankarström
-oräknad, förtjänar »konungamördarens» namn. Rausakningsprotokollen
gifva detta vid handen, och det bestyrkes af hans egna papper, af
hvilka äfven framgår, att Ribbing aldrig upphörde att anse den blodiga
gärningen såsom en tjänst, bevisad åt fäderneslandet.
Den födde aristokraten grefve Ribbing kände föga den dittills
tämligen obekante Ankarström. Han karakteriserar honom i sina
anteckningar såsom en »obscur person» och såg i honom endast
fanatikern, som, ledd af personligt hat, ställde sitt hämnande vapen till
mera upplysta revolutionsmäns förfogande. Sedan Ankarström såsom
subaltern vid gardet, där han någon kortare tid varit Ribbings kamrat,
lämnat krigstjänsten, hade han »vanligen lefvat på landet med sin familj
på sin egendom ej utan ett visst välstånd, hvilket syntes böra hos honom
1 Se Nordins dagbok, sid. 275.
2 Hist. anteckn. ntg. af Montan, s. 168.
» Se Sv. Litteraturtidskrift 1872 : 572 och Fryxells bidrag till Sv. Hist.
«fter 1772, s. 189.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
