Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
db adolf ribbings pappkr
59
aflägsna hvarje tanke på förtviflade företag. Han var liten till växten,
hade ett vackert och mildt ansikte; ingenting antydde hos honom
hvarken partiledaren eller den farlige mannen, framför allt icke
konungamördaren.» Ankarströms oförsonliga hat mot Gnstaf III hade,
såsom bekant, såväl som Bibbings, personliga anledningar; till dem
kommo dock äfven hos honom politiska. »Han hade ledsagat öfverste
Hästesko till schavotten, han hade sett hans dödsstraff och svnrit att
hämnas hans blod.» »Det synes», säger Ribbing, »som om han glömt
allt annat och som om endast hatet och hämdtörsten fyllt hans själ.
Ingen politisk tanke ingick i hans mordplan. Må andra skickligare
än jag, sade han, ordna de förhållanden, som blifva följden af min
handling; må de gifva Sverige en bättre författning och göra slut på
revolutionen 1 Jag begär icke ens att få njuta frukterna däraf: endast
jag får hämnas, gör det mig ingenting att förgås på fläcken. Länge
erbjöd han siu arm åt de talrika missnöjda, som i början ej hade
nog förtroende för honom och icke ansågo honom vara i stånd till
ett dylikt företag. — För öfrigt», tillägger antecknaren, »funnos en mängd
sådana som han; man skulle kunna nämna tjugu entusiaster, som högt
berömde sig, att de skulle hafva gjort sammaledes.»
Så lyder Ribbings teckning af den egentlige konungamördaren.
Af en påbörjad karaktäristik af hans medbrottsling och ungdomsvän
grefve Claes Horn, som jämte Ribbing utgjorde sammansvärjningens
högaristokratiska element, finnes endast ett par rader i behåll.
Sympatisk är hans skildring af den unge baron Ehrensvärd, »som var full
af brinnande kärlek till fosterlandet och friheten» ocb som, enligt
Ribbings ord, »öfvergaf allt, t. o. m. deu utsikt till kärlekslycka, som
nyss öppnat sig för honom, i hopp att kunna rädda sitt fädernesland.
Han var», heter det, »mindre invecklad i sammansvärjningen än
hundra andra, hvilkas namn aldrig förråddes. Det var Liljehorn, som
angaf honom.»
Om Liljehorn äro däremot antecknarens uttalanden desto mindre
välvilliga. Denne hade, enligt Ribbings åsikt, endast sin egen fördel
i sikte: frågan gälde för honom, om det skulle vara fördelaktigast
att vid konungens död fä ställningen af en »præfectus praetorii,» eller
att försäkra sig om konungens gunst genom att röja hemligheten.
Han vnlde det seuare och hängaf sig åt den illusionen, att han
därför borde blifva kungligt belönad. »Med förvåning erfor han, att
den biljett, soin han skrifvit till konungen maskeradaftonen, i stället
skulle blifva anledningen ej blott till hans medbrottslingars, utan
äfven till hans eget fall. Modet öfvergaf honom alldeles, han kastade
sig i prästemas armar, tillbragte sin tid i fängelset med att ångra
Big och gråta, sjöng med hög röst psalmer och ansåg tydligen, på
sin själasörjares uppmaning, att han ej kunde göra fred med Gud
på unnat sätt än genom att angifva så många som möjligt.»
»Helt annorlunda», fortsätter antecknaren, »uppförde sig den
ädle Bielke. Innan han hunnit blifva arresterad, förfogade han själf
öfver sitt öde. Han tog gift, det starkaste och till sina verkningar
plågsammaste af alla gifter. Den präst, som tog hand om hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
