Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
oeh det synes därföre icke så mycket ägnadt att väcka förvåning,
äfven hos nutiden, att institutionen på detta sätt begagnades.
Men dess användning i familjeangelägenheter bereder däremot
stora öfverraskningar, och detta ingalunda miust, då man erfar att
det äfvenledes vanliga antagandet, att utfärdandet af lettres de cachet
skulle varit oberoende af några mera ingående undersökningar eller
af formaliteter i allmänhet, är en annan, mycket stor missuppfattning
beträffande denna märkliga institution.
Det är frestande att efter M. Funck-Brentano anföra några af
de detaljerade berättelser, genom hvilka han ådagalägger detta, på
samma gång han påvisar brokigheten hos de skäl, som framkallade
des lettres de cachet de fa mille», som man sade i ämbetsverken, men
det utrymme, som nu står till vårt förfogande torde bättre kunna
användas genom att söka antyda de omständigheter, i hvilka förf.
trott sig finna själfva nyckeln till den förevarande institutionens
historia.
»Man medgifver i allmänhet», säger förf., »att det gamla
Frankrikes samhällstillstånd var grundadt på familjens organisation.»
Familjens öfverhufvud vidmakthåller sin myndighet, icke allenast öfver
hustru och barn, utan äfven öfver yngre bröder, som gå att bilda
nya familjer; hos honom bevaras släktens traditioner såsom ett arf
från förfädren, hvilket skall öfvergå till efterkommande. Fadern
etablerar sina söner, gifter bort sina döttrar i enlighet med husets anda.
När han dör fortsätter den äldste sonen verket; han efterträder fadern,
ärfver hans rättigheter äfvensom hans skyldigheter.» Och dessa drag
passa in på borgare- och arbetarfamiljerna lika väl, och måhända
bättre, än på de aristokratiska. »Det var familjen man älskade»,
säger Talleyrand, »vida mera än individen, som man ännu icke kände».
Den sålunda organiserade familjen utmärker sig genom tvenne
väsentliga karaktersdrag: det ena är den sammanhållning, som
förenar de skenbart spridda lemmarna af denna organisation. »Då jag
icke betraktar mig annorlunda än som ett stycke af familjen», skrifver
Mirabeau, markisens broder, »följer jag chefens tankegång». Familjen
betraktas som en enhet: om en af dess lemmar angripes af brand,
skadas hela kroppens helsotillstånd. Inför detta betraktelsesätt förstår
man krämarhustrun, som, då hon förhöres med anledning af begäran
om en lettre de cachet mot en af hennes anhöriga, svarar: »Det är
en slyna, som vanhedrar vår familj, en gren, som ruttnat, oaktadt
man gjort allt för ett hålla den frisk och sund.»
Det andra karaktersdraget hos familjen i det gamla Frankrike
är faderns myndighet, som var absolut i en grad, som vi i dag ej
mera kunna fatta. »Guds sanna afbilder på jorden äro fädren och
mödrarna i förhållande till barnen», skrifver Etienne Pasquier; och
orden böra förstås nästan bokstafligen. En son träder darrande inför
sin fader — det är första gången han vågat infinna sig utan att vara
kallad: »Man försäkrar», säger han, »att Ni har beslutat gifta mig
med en person, hvars namn man uppgifver. Ar det mig tillåtet att
fråga, hvad det finnes för grund för detta rykte?» Förvånad öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
