Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
ÖFVKRSIKTBR OCH GRANSKNINGAR
Man finner, att svenskarnes behandling af hertig Fredrik — i
betraktande af de politiska förhållandena och dessa tiders uppfattning
af folkrätten — var ganska mild. Förf. uppehåller sig emellertid
vid frågan, om hertigen genom någon hjälp till Danmark gjort sig
förtjent af Sveriges fiendskap, och besvarar denna fråga nekande.
Men å andra sidan meddelar han, att såväl Torstensson som
Königsmark förmenade, att danska värfningar företogos i stiften; den senare
ville t. o. m. veta, att danska trupper voro förlagda i vissa städer.
Med sådan tanke om hertigens iakttagande af neutralitetsfördragen
voro svenskarne då utan tvifvel i sin goda rätt att handla, som de
gjorde. För öfrigt var det en solklar sak, att svenskarne ej borde
utsätta sig för faran att hafva i sin rygg en furste, som af
blodsbandet frestades att blifva en fiende. Syftet med Königsmarks
expedition var väl närmast att hafva ett öga på hertigen, och från denna
synpunkt sedd var denna — synes det oss — en politisk nödvändighet.
Huru härmed än förhåller sig, efter Königsmarks första
inryckande uppträdde hertigen öppet som fiende, i det han i mars 1644
mottog öfverbefälet öfver en dansk här. Nu fordrade Königsmark —
utom nödig kontribution — äfven en försäkran af ständerna, att
Sverige ej skulle hafva någon fientlighet att befara från hertigen.
Då ständerna gåfvo ett afböjande svar, inryckte generalen ånyo i
stiften (febr. 1645) och eröfrade dem på mindre än en månad, hvarefter
han tillsatte en provisorisk styrelse. På eröfringen som ett fullbordadt
faktum kunde alltså den svenska regeringen stödja sig, då den vägrade
att i freden i Brömsebro utan vidare återlemna stiften. Denna fråga
hänsköts emellertid till senare underhandlingar med hertigen. En
sådan underhandling kom visserligen till stånd, men afstannade redan
i början, enär den svenska regeringen fordrade, att hertigens sändebud
skulle befullmäktigas af alla stånden, en sak, som under närvarande
politiska förhållanden — då svenskarne faktiskt innehade stiften — ej
lät sig göra. Sveriges sålunda förvärfvade besittning erkändes
sedermera i den vestfaliska freden. Intressant hade varit, om förf. i detta
sammanhang nämnt något om det bekanta projektet att göra Axel
Oxenstierna till hertig af Bremen under svensk länshöghet.
Efter den nu antydda skildringen af krigshändelserna öfvergår
förf., som ofvan är nämndt, till en framställning af de nya
provinsernas fredliga ordnande. Man finner häraf, att drottningen redan
genom k. resolutionen afd. 5 febr. 1649 provisoriskt ordnat krigs- och
civilförvaltningen i de bägge länderna. Denna fick en karaktär, som
i mycket påminner om moderlandets. En kollegial regering tillsattes
under guvernörens — Königsmarks — ledning, en likaledes kollegialt
sammansatt kammare fick öfverinseende öfver finanserna.
Resolutionen väckte dock snart missnöje — Königsmark vägrade
att följa den — och drottningen tillsatte 1651 en kommission, som
skulle göra sig underrättad om stiftens tillstånd och öfverlägga med
ständerna om deras privilegier, hvarigenom ett definitivt ordnande af
hertigdömena kunde förberedas. Tillika skulle kommissionen å
drottningens vägnar mottaga ständernas hyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
