Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
ÖF VKBSIKTKE OCH GRANSKNING Ah
författarena påstående, att nationalhatet mellan nordens folk skulle
leda sitt egentliga upphof ur den »säd, som såddes efter Margarethas
död», ty i denna »sæd, der burde have været kuet i spiringen», har
det hat, som föregick »Syvårskrigen», icke sin hufvudrot. Den »Sæd»,
ur hvilken det föddes, utsåddes nämligen endast ett par årtionden
förut, hvilket en berömd dansk historieskrifvare redan visat.
Paludan-Muller säger i sitt arbete Grevens Feide (II, s. 304): »Det er ikke
så meget i det stockholmske Blodbad og Unionens Oplösning, som
i Grevens Feide, at Spiren til det Had må söges, der skilte
Vasa-ätten fra det Oldenburgske Huses yngere Linie og som igjen blev en
rig Kilde til Lidelser for Nordens Folk». Men lika rätt
Paludan-Müller har i denna sin utsago, lika orätt har han, då han kastar
hufvudskulden för denna osäroja på Gustaf Vasa. Hade denne konung
uppfört sig lika ärligt, lika öfverseende och lika oegennyttigt mot
andra som mot Kristian III, skulle man näppeligen kunna anmärka
mycket på hans karaktär eller handlingssätt. Gustaf Vasa och Sveriges
rike gjorde under grefvefejden Danmarks konung och Danmarks rike
så omätliga tjänster, att ingen dansk historieskrifvare i det 19:de
århundradet borde komma fram med ett slikt påstående. Paludan-Müller
erkänner ju själf, att Kristian III ej handlade, såsom han bort, efter
freden i Hamburg. Det gjorde han icke heller vid flere andra
tillfällen, i synnerhet ej under grefvefejden. Det är förvånande, att’
Gustaf Vasa så tåligt fördrog Kristian IILs kränkande tilltag.
Paludan-Müller förbigår de flesta af dessa med tystnad och menar väl,
att konung Gustaf borde ha gjort detsamma, ty annars skulle han ej
yttra: »Og vistnok har denne evige Opriven af halvlægte sår, denne
idelig tilbagevendende Minden om ikke påskjönnede Fortjenester og
om förmente Krænkelser ägget og forbittret Stamningen hos den danske
Konge og hans Slægt» —–-Gustafs og Christians »Sönners
Hjerter bleve fra Barndommen gjennemtrukne af et bittert Had —
snart var Svärdet af Skeden».
Jag är icke nu i tillfälle att ingå på en vederläggning af dessa
vrängda och osannfärdiga beskyllningar mot Gustaf Vasa. Men om
jag också ej kan instämma med Paludan-Müller i hans uppfattning,
att Gustaf Vasa måste bära skulden för detta hat, så är jag dock
enig med honom i hvad som han säger om hatet mellan de
nyssnämnda konungarnes söner. Hr Vaupell påpekar endast hos Erik
tillvaron af detsamma, men icke hos Fredrik II. För öfrigt anser
jag, att karakteristiken öfver de bägge konungarne är träffande. Dock
torde det böra framhållas, att Fredrik ILs öfverlägsenhet öfver Erik
mindre berodde på hans karaktärs ädelhet och rättskaffenhet, än på
hans själs större sundhet. Bägge konungarne voro likväl till sin natur
så häftiga, ömtåliga, öfvermodiga, hänsynslösa och ärelystna, att det
blir svårt att afgöra, hvilkendera i dessa afseenden var minst felaktig.
Ett krig mellan dem torde därför ock under alla omständigheter varit
svårt att förekomma, men jämför man deras handlingar, så synes det
mig vara bra svårt att förneka, det hufvudskulden för utbrottet af
kriget faller på Fredrik II. Sådana brott, som han begick mot folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
