Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I o
ÖFVER8IKTER OCH GRANSKNINGAR
till Hessen. Sten Erikssons uppförande i anledning häraf kan icke
försvaras, men sändebudens fängslande var ett formligt brott mot
folkrätten. Ett dylikt brott skedde om igen, då Fredrik II lät
afskära Sverige tillförseln både från Östersjön och Vesterhafvet, hvilket
tilltag hr Vaupell märkvärdigt nog ej omnämner. Endera af dessa
-omständigheter hade varit en tillräcklig anledning till krigsförklaring
för Erik, om han velat ha krig. Men snart följde en ny kränkning
från dansk sida, nämligen då Brockenhuus lät skjuta skarpt på Jakob
Bagge vid Bornholm.
Lägger man tillsammans alla dessa omständigheter, synes det
mig ovedersägligen däraf framgå, att Fredrik II velat ha krig, samt
att det egentligen är han, som framkallat detsamma, äfven om man
ej vidare fäster sig vid den formella krigsförklaringen.
Är då Erik XIV utan all skuld? Nej, det plägar ju icke vara
■ens fel, när två träta. Men hans skuld synes ringa mot hans grannes.
Erik har endast i ett afseende sårat Danmarks intresse, och det var,
när han satte sig fast i Estland. Härigenom korsade han Danmarks
planer och ingaf såväl denna makt som andra den farhågan, att han
sträfvade efter väldet öfver Östersjön. Dock är det att märka, det
Danmarks rätt till det forna danska Estland hvilade på oriktiga grunder;
det nödgades ock dess sändebud erkänna i Stettin 1570 infor
polackarne, då dessa sistnämnda framvisade den urkund, genom hvilken
Valdemar Atterdag sålt Estland till Tyska orden. Vidare må man
ihågkomma, att det hardt när var ett lifsvilkor för Sverige att hindra
Danmark från att taga Reval. Redan Gustaf I hade insett detta.
För Fredrik II synes dock livländska frågau ej varit den afgörande.
Eriks hindrande af handeln på Narva skadade mera Lybeck än
Danmark, de tagna danska skeppen blefvo ju dessutom snart frigifna.
Hvad som dref Lybeck till krig var mindre de hinder Sverige lade
för denna seglation, än stadens fordran på bekräftelse af sina gamla
privilegier. Både Danmark och Lybeck trodde sig kunna återupprätta
sin forna makt öfver Sverige, och därför förklarade de krig.
Själfva kriget och hvad därtill hör har hr Vaupell bättre
behandlat än orsakerna, som framkallade detsamma. Som jag i förra
Årgången af denna tidskrift berört sjÖBtriderna under detsamma, har jag
nu om dem icke att säga något annat, än att slaget utanför Oland
1564 enligt hr Vaupell hållits den 11 och 12 samt den 14 augusti,
hvilken uppgift är egnad att supplera eller beriktiga min
framställning af nämnda slag.
Glanspunkten i hr Vaupells arbete är skildringen af slaget vid
Svarterå. Den föregås — s. 88, 89 — af en framställning af det
ytterst svåra läge, hvari Danmark befann sig straxt före slaget.
Daniel Rantzau och det danska kavalleriet ha inlagt ovanskliga
förtjänster om Danmarks rike genom denna seger. Om svenskarne segrat,
hade detta kunnat blifva ödesdigert för Danmark. Orsakerna till
svenskarnes nederlag var det danska kavalleriets större och bättre
utbildning samt Rantzaus skicklighet att begagna sig af sin
motståndares fel. Svenska infanteriet förtjänar dock allt erkännande för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
