Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARKNIDS, OM KIKSFÖBESTÅNDARSKAP.
41
i tryck förfäktade satsen, att icke blott svenska riksdagen utan äfven
norska stortinget skall sammankallas för att fatta beslut om styrelsens
ordnande, i fall konungen mer än tolf månader genom utrikes resa
eller sjukdom förhindrats att sköta regeringen. Det intressanta i hr
Varenius utredning är, att han utgår från den uppfattningen, att
likställigheten mellan rikena ingenstädes i grundlagarne finnes stadgad
såsom princip för alla unionella ärendens behandling, men likväl i
denna speciella fråga kommer till det resultat, att stortinget har lika
rätt med riksdagen. Stödet härför måste från författarens ståndpunkt
vara ett bestämdt grundlagsbud, och han finner detta genom att
framhålla den rätta betydelsen af § 41 N. G., som generaliserar det
förfaringssätt, som de närmast föregående §§ 39 och 40 stadga för den
händelse, att konungen dör och tronföljaren är omyndig, till alla de fall,
då enligt Sveriges regeringsform svenska statsrådet, i egenskap af
statsråd, tillkommer att föra regeringen, samt uti g 42 N. G., som
särskildt stadgar likställighetens princip vid styrelsens organisation, då
unionskonungen ej kan utöfva regeringen.
Vidden af den maktbefogenhet, som riksdagen med stortinget
äger enligt gg 91 och 92 EF., har varit omtvistad, i det man velat
utsträcka riksdagens rätt att taga »den författning om rikets styrelse,
hvilken riksdagen nyttigast finner», när konungen af utrikes resa eller
sjukdom i mer än tolf månader hindrats att befatta sig med
regeringsärendena, ända därhän, att riksdagen skulle äga att afsätta konungen
och konungahuset. Med rätta nedgör hr Varenius denna tolkning
och framhåller i likhet med Aschehoug, att den saknar hvarje stöd i
grundlagens egna ord,’ då rätten att ordna rikets styrelse ingalunda
innebär rätten att beröfva konungen hans värdighet. Men hr Varenius
går utöfver Aschehoug och visar genom bindande bevisning, att
riksdagens ordnande af styrelsen endast gäller, till (less konungen kan
återtaga regeringen. Grundlagens mening är, att riksdagen skall aga
tillfälle att kunna anordna en lämpligare styrelseform än den blott
provisoriskt tillsatta interimsregeringen, i fall konungens egen utöfning
af styrande makten hotar att för en längre tid blifva afbruten.
Författaren vinner detta resultat förnämligast genom en sammanställning
af gg 39 och 91 RF-, hvilka paragrafer äfven uttryckligen hänvisa
på hvarandra. För den närmare, skickligt genomförda bevisningen
hänvisa vi till författarens egen framställning, och uttala vår
förhoppning att hädanefter i den statsrättsliga litteraturen fi se de förra
något orimliga funderingarna om innebörden af gg 91 och 92
försvunna och ersatta med den både med lagens bokstaf och andemening
öfverensstämmande naturliga och osökt enkla förklaring, som herr
Varenius i sin afhandling utvecklat.
L. 8.
Hist. Tidskrift 1892. Granskn.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
