Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
OTTO SYLWAN
begäran afgaf kanslikollegiet nio månader därefter (d. 28 jan.
1762) ett betänkande öfver censurverkets tillstånd. Det hette
häri, att censurens förfall daterade sig från den tid, då den
öfverlämnades i Oelreichs händer; hans förseelser uppräknades
och tillika omförmäldes, att Oelreich först helt nyligen kunnat
förmås att afgifva yttrande om den dryga censurafgiften,
hvaröfver boktryckarne redan 1757 klagat. Vidare meddelade
kollegiet, att Wilde förordnats till undercensor och skött sin syssla
»till kollegiets fulla nöje», men medgaf, att härmed vore föga
vunnet, och att »Publicum» (!) icke ägde »all vederbörlig säkerhet»,
så länge Oelreich kunde sätta sitt imprimatur på hvad hälst
honom behagade. Kollegiet sköt skulden för oordningarna på
hans ålder och bräcklighet och försäkrade, att det gjort, hvad i
dess förmåga stått, för att hindra dessa.
I utskottet skulle prosten Hjortsberg, en arg hatt, referera
målet. Han tog sig däraf anledning att dundra mot skriffriheten,
som var en dotter af fritänkeriet: då man ej kunde utrota detta,
borde man åtminstone »förkväfva dess skadelige foster och därför
tänka på utvägar att inom starka bommar förvara skriffriheten
ifrån alla utbrott af en ond art, påkommen af en ond moder».
Oelreich borde utan vidare afskedas af ständerna; det finge ej
bero pä hans behag, om censuren skulle skötas ordentligt eller
ej. Efter vidlyftiga öfverläggningar stannade utskottet dock vid
det beslut att tillstyrka deputationen hos ständerna hemställa,
att därest Oelreich ville och kunde »gifva Kgl. Maj:t full
försäkran att med allt ansvar både till allmän och enskild säkerhet
ensam vilja förestå censuren», så skulle detta tillåtas honom;
hvarom icke, skulle en annan förordnas att förestå tjensten, men
Oelreich likväl få behålla lönen.1
Så kom saken till deputationens plenum. Oelreichs försvar
fördes här främst af friherre C. W. Grönhagen, en ifrig mössa,
som vid förra riksdagen uppträdt mot En Ärlig Svensk. Denne
framhöll, att tryckfrihetsfrågan var af ständerna hänvisad till
stora deputationen och således ej borde behandlas här, samt
ville göra troligt, att det hela vore tillstäldt för att taga hämnd
på Oelreich, därför att han klagat öfver »prejudice»; vid
föregående riksdagar hade kanslikollegiet ej haft några klagomål att
föredraga rörande Oelreich, medan nu åter både gammalt och
1 Utskottets prot. d. 18, 23 och 26 febr. samt d. 10, 11 och 17 mars 1762.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
