149 (Historisk tidskrift / Trettonde årgången. 1893)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NILS VON OELREICH SÅSOM CENSOR LIBRORUM

149

Det vore lätt att till sitt rätta värde reducera denna väfnad
af halfsanna påståenden och vrängda framställningar, men jag
nöjer mig med att hänvisa till, hvad som ofvan sagts vid
referaten af de särskilda målen. Oelreich tyckes äfven själf hafva
insett, att hans försvarsskrift vid närmare påseende företedde
svaga ställen, ty följande dag, då målet företogs till afgörande,
uppträdde han med ett nytt »ad protocol I um», hvilket innehöll
ett försvar för hans godkännande af Vitterhetsarbeten och Ugglas
skrift om Sveriges vapen. På den slutliga frågan, om
deputa-tionen ville öfverlämna målet till justitiekanslerns beifrande,
svarade adel och präster ja, borgare och bönder nej.1 Pä grund
häraf förföll hela saken, och slutet på striderna blef, att
riksdagen på förslag af adeln d. 12 juni 1762 hemstälde till Kgl.
Maj:t, att Oelreich skulle få statssekreterares namn, heder och
löneförmåner samt, om han så åstundade, ledighet från
censorsbefattningen.2 Oelreich hade sålunda med sina nyförvärvade

vänners, mössornas, hjälp segrat efter hela linien.

* *

Riksdagen var slut, och kanslikollegiet satt kv^r med sin
triumferande censor. Med resignation mottog det d. 28 juni ett
kungligt bref rörande de Oelreich tillagda förmånerna och gj°rde
blott d. 15 sept. ett svagt försök att för honom påpeka
önskvärdheten af hans afgång från censorsbefattningen genom en
förfrågan, huruvida han äfven såsom statssekreterare ämnade
bibehålla densamma. Oelreich var emellertid ej den, som utan
tvingande skäl släppte en så gifvande inkomstkälla, utan ville
tvärtom blifva ensam därom. Han hade i februari gått till Kgl.
Maj:t med sina klagomål öfver Wildes intrång, och dessa hade
remitterats till kanslikollegiet. Detta passade nu på att
åter-upptaga frågan om censors sportler, och sålunda blossade striden
upp ånyo. Yttranden infordrades från Wilde och från
boktryc-kerisocieteten, och sedan kollegiet d. 16 nov. mottagit uttrycklig
befallning från rådet att döma mellan Wilde och Oelreich,
ge-nomgingos d. 9 dec. i kronprins Gustafs närvaro en mängd äldre

1 Med de senare förenade sig Hjortsberg, som ville draga saken inför
ständerna, och Grönhagen, som fann Oelreich oskyldig. — Se om det föregående
proto-kollsdc^mtationens prot. d. 17 och 24 mars, 28 och 30 april, 10, 11, 14 och 15

2 Riksdagatidningen s. 385.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 08:03:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ht/1893/0153.html

		Historisk tidskrift / Trettonde årgången. 1893 / 149 (1881) With: Emil Hildebrand Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|