Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS VON OELREICH SÅSOM CENSOR LIBRORUM 155
Men Oelreich var ingalunda bättre än sina ämbetsbröder.
Mången gång synes han blott af sårad fåfänga, kitslighet och
grälsjuka hafva upprört och underhållit tvister, särskildt med
prästerna; föga uppbyggliga äro alla hans slingringar för att
undkomma konsekvenserna af sina åtgärder, och hans »sordida
snålhet» existerade icke blott — såsom Fryxell tyckes vilja
antyda hafva varit förhållandet med flertalet af hans dåliga
egenskaper — i hans motståndares beskyllningar. Det är svårt att
freda sig från den tanken, att om Oelreich fått enligt sitt förslag
uppbära sin censorsafgift, äfven där han icke ansåg sig kunna
gifva imprimatur, så hade antalet af de skrifter, som med hans
tillstånd offentliggjordes, blifvit ansenligt minskadt.
Emellertid torde det likväl vara säkert, att Oelreich
verkade mera till förmån för tryckfriheten, än en rättänkande
och principfast frihetsman kunde- hafva gjort. Sådana
förhållandena voro, skulle en sådan, om han velat praktiskt utföra
grundsatsen om tryckfriheten som ett essentiale af friheten, inom kort
hafva gjort sig så omöjlig i det härskandes partiets ögon, att han
blifvit satt ur verksamhet. Utrustad med både seghet och
smidighet och icke nogräknad om medlen visste Oelreich förträffligt
att reda sig ur iråkade svårigheter. Han sörjde alltid för att
hafva åtminstone ett sken af rättvisa pä sin sida och lät aldrig
öfverbevisa sig om, att han med vett och vilja brutit mot
gällande censurförfattningar. På detta sätt kunde han, utan att
befara allvarligt straff från sina förmäns sida, tid efter annan
låta allmänheten få del af skrifter, som underkastade det
bestående en dittills i tryck okänd kritik. På många håll och kanske
mest hos prästerna väckte dessa skrifter förargelse, men i
allmänhet retade de smaken för mera af samma slag. Hattarne
hade själfva genom utgifvandet af En Ärlig Svensk och
riksdagstidningarna gjort en svår bresch i den gamla kinesiska mur,
som skyddade alla offentliga myndigheter och deras åtgärder för
obehörig kritik. Väl försökte man sedan att bryta udden af
detta farliga prejudikat,1 men det var naturligtvis förgäfves.
Fore 1750-talet torde de hafva varit ytterst få, som öfverhufvud
trott på möjligheten af verklig tryckfrihet; väl hade man klandrat
1 Gjörwell skrifver ®/2 1760 till Warmholtz (K. Bibi.) på tal om Forskåls
rättegång: »Vid sista riksdag . . . var skriffriheten dagens lösen, och nn rubriceras
skriffriheten så hårdt, som dependerade rikets heder och välfärd så mycket af
dess inskränkning som af en lycklig campagne uti Pommern».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
