Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERRÄTTELSER
301
Måhända hade Klemming dock endast blifvit en samlare af
kuriosa i sjuttonhundratalets stil, om icke han träffat pâ en man,
som gaf ynglingens obestämda intressen ett lefvande innehåll,
nämligen den originelle, fantastiske men idérike engelsmannen Georg
Stephens, med hvilken han vid sjutton &rs ålder gjorde bekantskap.
Det var på Stephens’ initiativ som det Svenska Fornskriftsällskapet
Stiftades, och nu hade Klemming fått ett mål för sin samlarifver och
för sina studier. 1844 utkom sällskapets första publikation, den
vackra medeltidssagan Flores och Blanzaflor, utgifven af den då föga
mer än tjugoårige studenten Gustaf Edvard Klemming. Detta arbete
var det första i den långa raden af skrifter, ägnade att belysa
fäderneslandets kultur; blott Fornskriftsällskapets publikationer — de
flesta utgifna af Klemming — fylla nu en vanlig bokhylla, och vid
tidan af dem har han utgifvit en mängd arbeten från vår
reformationstid, såsom Olaus Petris krönika, våra äldsta psalmböcker m. m.
Klemmings lefnadsbana var nu bestämd. Han aflade den då
ytterst lätta kansliexamen, som fortast berättigade honom till inträde
i det kungl, biblioteket, och i detta genomgick han nu alla graderna,
till dess att han 1865 utnämndes till verkets chef.
Den stora allmänheten fäste sig kanske mest vid hans
originali-teter, och mången såg kanske i honom framför allt den kunnige
kännaren af allehanda »rara» böcker, den lycklige upptäckaren af det
«lier det »rara» tryckfelet o. s. v. Men ju mera den, som skrifver
dessa rader, lärde känna Klemming, desto mera försvann detta
intryck, och han fann snart, att Klemming själf just icke satte
synnerligen högt värde på att anses såsom de s. k. bibliofilemes nestor.
Han fann först i Klemming den samvetsgranne utgifvaren, hvilken
redan från början leddes af sunda, då ännu ej allmänt erkända
utgifver principer. Han fann vidare i Klemming den måhända lärdaste
kännare af vår litteratur som funnits. Innan ännu sjukdomen brutit
banø kraft, var han, både då det gällde tryckta och otryckta
litteratur-alster, såsom ett lefvande lexikon och ett lexikon, som ständigt stod
öppet för den, som därur ville hämta vetande. Om hans storartade
boksynthet bära för öfrigt hans många bibliografiska arbeten ett
vittnesbörd, som ingen kan jäfva.
Själf uttalade sig Klemming ganska ringaktande om dessa
kunskaper; han ansåg sig endast såsom en arbetare, hvilken samlade det
material, af hvilket andra sedan kunde bygga, och denna blygsamhet
var icke spelad, utan verklig och uppriktig, ty äfven i de förtroligaste
kretsar yttrade han sig med det största erkännande om andras
verksamhet, äfven om deras, som kanske icke gjorde honom samma tjänst
tillbaka.
Hans förnämsta verk var den enastående samling af svensk
litteratur, som han så godt som ensam skapade för kungl, biblioteket.
Denna institution var för honom i främsta rummet förvaringsorten
för alla skrifter, som angingo svensk kultur, och denna synpunkt var
hos honom så förhärskande, att den ådragit honom den i viss mån
berättigade beskyllningen, att för den hafva åsidosatt en öfverbiblio-
Hiåt. Tidskrift 1893. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
