Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF III, SOFIA MAGDALENA OCH CHRISTIAN VII 1788 307
medan den öfriga delen förbannar haas minne. Om honom
yttrade Anders Fryxell till den, som skrifver dessa rader: »Det
är så svårt att dömma rättvist om Gustaf III, att jag ej skulle
undra om Gud sjelf varit förlägen dervid.» Der den åldrige
kyrkoherden i Sunne, som just vid i fråga varande tid skref
Gustafs historia, kände sig så tveksam, är andras villrådighet
väl förklarlig. Med otålighet emotseB derför fortsättningen af
det verk, i hvilket Riksarkivets nuvarande chef söker utreda
gåtan och hvars första del redan tillförsäkrar C. T. Odhner ett
hedersrum bland forskare.
Motsatserna i omdömena angående Gustaf III härröra från
motsatserna i hans personlighet och dessa från de förhållanden,
under hvilka personligheten utbildades.
Det under Frihetstiden så godt som enväldiga Rådet tillät
ej regenten, än mindre tronarfvingen, att utöfva något som helst
inflytande på de allmänna ärendena. Adolf Fredriks försök att
afskudda det förödmjukande oket hade blott bevisat hans
vanmakt och kostat hans trognaste vänners lif. Sveriges konung
var nödsakad att undertrycka sin förtrytelse, under det att
främmande regeringar för klingande mynt köpte anhängare bland de
maktägande, hvilka, om än söndrade i valet mellan franskt eller
ryskt guld, alltid voro eniga, när det gällde att inskränka hans
prerogativ.
Blott genom att låtsa likgiltighet för politiken kunde
kronprinsen under sådana förhållanden ingifva de styrande så mycket
förtroende till hans medgörlighet, att kronan icke beröfvades
äfven den ringa betydelse, som hon dittills ansetts ej kunna
undvara. Gustaf lyckades härutinnan, men förställning, som
från början varit ett tvång, hade småuingom blifvit en vana,
och — enär framgången icke är egnad att ingifva motvilja mot
det medel hvarmed den vunnits — sökte han ej att frigöra sig
från denna vana, då förställningen upphört att vara behöflig. Till
följd deraf är hans bild oklar, hans lifsgerning konstlad.
Uppriktig var tvifvelsutan hans fosterlandskärlek, uppriktig likaledes
hans ärelystnad att åt det svenska namn, som ban bar, bevara
den glans hvarmed det tillförene om s trå lades, men tillnamnet
»den store», som tillhör såväl den förste som den andre Gustaf
och som grefvinnan d’Egmont, i hänförelse öfver
statshvälfningen 1772, förespådde den tredje, är af den omutliga historien
icke honom tillerkändt. — Historien fordrar sanning af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
