Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
HOCHSCHILD
hjeltar, men sanningen trifves ej der det högsta målet är beandran.
Skarpsinnet, tapperheten, snillet, vältaligheten, kort sagdt hela
den rikedom af egenskaper hvarmed Försynen hade begåfvat
Gustaf III, skämmes af den törst efter applåder, som hans tal
och åtbörder förråda.
De dokument, hvilka härmed lemnas åt offentligheten,
belysa denna svaghet i Gustaf III:s karakter, när de
sammanställas med en legend, som, säkerligen med hans goda minne,
fått inrymmas i den historiska berättelsen. Historien omtalar
att konungen, då han 1788 slagen af ryssarna i Finland och
förrådd af ett mäktigt parti inom svenska hären, befann sig i
den mest förtviflade belägenhet, hälsat underrättelsen om
Danmarks krigsförklaring såsom en oväntad lycka. Hans beundrare
hafva icke betviflat uppriktigheten af hans då falida yttrande
»je suis sauvé» och deraf dragit de för hans statsmannablick och
menniskokännedom mest smickrande slutsatser. »Han insåg
ögonblickligen», säga de, »att den hotande faran skulle hos svenska
folket återuppväcka de känslor, af hvilka fadren lifvades, då de
under Engelbreckt och Gustaf Vasa drefvo utländningen ur
fosterlandet». — Gustaf III har möjligen sökt tröst och uppmuntran
i denna tanke, sedan hans bemödande att afvärja den danska
krigsförklaringen visat sig vara fåfängt, men hans bref till
drottning Sofia Magdalena och den deraf föranledda skriftvexlingen
mellan henne och danska hofvet ådagalägga, att krigsförklaringen,
långt ifrån att öfverraska Gustaf III, var af honom förutsedd
och fruktad.
Om drottning Sofia Magdalena säger Odhner: »af naturen
blyg och försagd, stel och sluten, hade hon måhända under
lyckliga förhållanden kunnat utveckla sig mera till sin fördel, ty
hon var ej alldeles utan begåfning. Men bemött med ovilja
eller likgiltighet, i saknad af all glädje och uppmuntran, slöt
hon sig allt mer inom sig sjelf och blef allt mindre älskvärd
och sympatisk, ja, mötte köld med köld. Det kan ej förundra,
att hon ville underhålla förbindelser med dem, från hvilka hon
kunde påräkna hjelp och tillgifvenhet, nemligen den danska
beskickningen och Danmarks vänner i Sverige, mössorna; men
detta ådrog henne misstankar och spionerier från hofvets sida.»
— Denna karakteristik är troligen riktig, om dermed afses de
första åren af Sofia Magdalenas lif i Sverige, det vill säga den
tid, då Gustaf III bemötte henne såsom en främling och tillät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
