Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF RIKSRÅDET M. M. GREFVE ULRIK SCHEFFER Ç
presidenten, sammanträffade och minnena fr&n det äfventyrliga kriget
framträdde, den ene sagt till den andre: det var tur, att det gick
som det gick.
D& riksdagen 1765—1766 öppnades, var Scheffer &ter pä
riddarhuset, men nödgades bevittna sitt partis störtande. Han återgick
därefter någon tid till sin förra militära bana och nedsatte sig på sin
gård Ek i Västergötland. Nu var han, säger förf., »icke längre den
ifrige partiman, som då han vid 1755 års riksdag hade gått i spetsen
för angreppet mot hofvet och Mössorna. Åldern och erfarenheten
hade lugnat äfven de politiska lidelserna, motgången hade blifvit en
läromästare i hofsamhet och försiktighet och ändtligen hade hans långa
diplomatiska verksamhet vid franska hofvet lärt honom, att tala är
silfver, men tiga är guld». Efter att 1769 hafva inträdt i
rådkammaren ställdes han kort efter Gustaf III:s tronbestigning närmast vid
hans sida såsom kanslichef, en plats, från hvilken dock Mössorna
snart trängde honom undan. Knappt hade konungen lyckligt ändat
sin omhvälfning af det svenska statsskicket förrän Scheffer återkallades
och utnämndes till kanslipresident. Det var icke af ringa betydelse,
att Gustaf III:s främste rådgifvare fått lära i Frankrike att tänka sig
djupare in i politiken. Han behöfde nu icke från konungen mottaga
någon impuls för att fatta ställningen såsom han. Tiderna hade
mycket förändrats, då Scheffer vid kallelsen till den plats, Höpken ej
l&ngt förut innehaft, kunde skrifva till Àdolf Fredriks son och
efterträdare : »Eders Maj:t gör människornas lycka ; jag skall ha den lyckan
att lyda. Icke som om jag trodde mig kunna efter Dess önskan fylla
den viktiga plats, som Eders Maj:t vill anförtro mig, men såsom ett
svagt redskap skall jag utföra de befallningar, som Eders Maj:ts
vidtomfattande snille förelägger mig, och på detta sätt skall Eders Maj:ts
ära fortplantas till den senaste efterverld.»
Hade konungen själf byggt sin byggnad, tillkom det nu hans
rådgifvare att troget bistå honom i att värna densamma, och en
trognare kämpe än Scheffer hade Gustaf III väl svårligen kunnat erhålla.
Kanslipresidenten fann väl nu, till skillnad mot förr, i konungen den
egentlige ledaren af rikets angelägenheter, hvarför ock hans möda kan
synas hafva blifvit något lättad, men å andra sidan blef han ofta nog
i saknad af de öfriga rådsherrarnes bistånd, enär många saker
af-gjordes på tu man hand mellan konungen och hans främste man. I
första rummet blef nu angeläget att lugna de främmande hofven, som
med misstankar följt revolutionen i Sverige. Så måste ock rikets
gränser skyddas, men på ett sätt, att icke krigsfara därigenom
uppväcktes, och då det gällde att besvara konungens i Preussen bref,
kom Scheffers penna själfve Gustaf III väl till pass. Sedan uppstodo
de stora finansfrågorna, — ett af Scheffers älsklingsämnen, hvari
han afgjordt ställde sig på Liljencrantz* sida. Scheffers allvarliga
sparsamhet stäfjade ofta konungens med lätt sinne uppkastade, vidt
sväfvande planer, liksom ock hans lugnare besinning och klokhet
hindrade konungens lystnad efter krigsära och eröfringar att skrida till
verket, förrän Scheffer (1783) dragit sin hand från konungens vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
