Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE üNIONELL LITTERATUR. 161
åt norrmännen frihet att deltaga som beslutande part i
underhandlingen förändrar ioke detta förhållande. Det medför blott, att
norrmännen kunna säga nej till hvarje blifvande ändring i grundlagen,
men det lämnar dem icke själfrådighet öfver denna grundlag.
Redan i underhandlingen i Moss ligger en bestämd eftergift från
norrmännens sida, hvilket man hittills ej synes tillräckligt beaktat.
Deras konung tvingas af en enligt deras uppfattning utomstående
makt att sammankalla ett storting, och tvingas att instämma détta
till en viss uppgifven ort — hvartill ej E. F. band honom — och
detta storting förbindes att taga under behandling grundlagsändrings*
förslag, ehuru det som »ov er ordentligt» enligt E. F. icke fick upptaga
sådana förslag, långt mindre därom besluta. Den. ängsliga
noggrannhet. hvarmed sedermera det sammanträdande. stortinget söker ställa sig
suveränt, kan ej bortförklara det faktum, att denna suveränitet redan
genom dess sammanvaro i ett sådant ärende är uppgifven; ty
suveränt är ioke det folk, som trader i underhandlingar med ett annat
om ändringar i sin grundlag och till och med tvingas att genomföra
dessa på grundlagsvidrigt sätt.
Är nu grundloven af den 4 nov. det första och egentliga
förenings-dokumentet, så kunna naturligtvis ändringar däri icke verkställas utan
bifall af båda parterna, d. v. s. Sveriges konung och Norges storting.
Båda förf. framhålla detta med styrka — hr Kj. dock naturligtvis
endast i fråga om de delar af grundloven, som. han anser vara
unio-nella — och framhålla det orimliga i att tänka sig, det man vid
föreningens ingående skulle hafva lämnat norrmännen rätt att efter
behag ensamma »ändra formliga och direkta fördrag med Sverige»;
Intressant är deu undersökning, som finnes hos hr V., i fråga
om gången af den svenska riksdagens förhandlingar vid riksaktens
antagande. Såsom bekant har man ofta — så senast N. Höjer i sin
recension af Alina nämnda arbete i denna tidskrift 1889 — velat
häfda den åsikten, att riksakten vore det enda föreningsfördraget, ja,
Höjer anser i detta afseende dess redaktion så afgörande, att »äfven
om Norges grundlag blifvit i laga former stadfäst som en svensk
regeringshandling, så vore den i alla fall genom riksakten upphäfd
såsom sådan.» Enligt denna åskådning skulle sålunda genom
novemberdagarna 1814 blott uppstått en personalunion, som först genom
riksaktens tillkomst förvandlats till realunion. Hr V. framhåller gent
emot denna åsikt, att i handlingar från 1815, tillkomna före
riksakten, ofta betonas, att en förening, baserad på bestämda
förenings-stadganden, redan då var en verklighet, och att Norges grundlov
innehöll verkliga unionella bestämmelser.1 Det är ock öfver SS i
1 Den kungl. prop. af den 12 april 1815 angifves handla »om de nya
konstitutionella förhlllanden, som till följe af föreningen mellan Sverige och Norge
uppkommit (kurs. af oss) och uppräknar vissa SS i Norges grundlov, som K. M.
ansåg omfatta de ämnen, »som för båda rikena äro gemensamma» (kurs. af oss).
Man ansåg sålunda — innan frågan om upprättande af en riksakt bragts på tal
— konstitutionella förhållanden mellan rikena föreligga, och hade på fiågan, hvar
stadgandena om dessa vore att söka, ej kunnat hänvisa på annat än norska
grundloven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
