Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS JÄRTA OM FÖRENINGEN MELLAN SVERIGE OCH NORGE 1814 = 179
Slumpens nya vulkaniska sammangyttring af dettas och af alla de
föregåendes fraginenter synes icke länge kunna bestå, och följaktligen
icke heller den tron, som blifvit på en sådan grund i hast uppstaplad.
Sannolikt kommer franska revolutionsstriden att ännu en längre
tid fortfara. Den har hittills icke sträckt sig till norden, men synes
nu taga en riktning äfven dit.
I Sverige äro de särskilda aristokratiska ämnena så lyckligen
blandade och deras krafter så bestämda till ömsesidig motvikt, att
för denhna stat i dess nuvarande skick någon revolution icke bör vara
att befara. Men dess förhållanden, äfven i detta afseende, förändras
betydligen genom föreningen med Norge.
Sveriges nästan oafbrutna krig under Gustaf Adolfs, Kristinas
och Karl X:s regeringar upphöjde åter den af Gustaf I och Karl IX
nedsatta adelsaristokratien. Den blef allrådande under Karl XI:s minder-
årighet. För att frälsa staten måste denne store konung bryta adelns
välde. Detta lyckades honom därigenom, att han bildade en ämbets-
mavnamyndighet, som utgick från en oinskränkt konungamakt och
däruti hade sitt stöd och sin föreningspunkt. Men denna konungamakt
var ej hejdad. Karl XII:s långvariga, staten utarmande och under
de sista nio åren olyckliga krig samt ännu mera hans bortovaro från
fäderneslandet upplifvade adelsaristokratien, hvilken, då konungen föll
utan att lämna efter sig manliga arfvingar, sökte åter tillvälla sig
statens styrelse. Men Karl XI hade gifvit de tre ofrälse stånden af
Sveriges representation en betydenhet, ett samband och en riktuing,
som nu motverkade och evigt skall motverka adelns försök till usur-
pationp. Då uppkommo nya former af aristokrati, partier, hvilka stredo
med hvarandra under de täta riksdagarna. Gustaf III bröt dem, och
när sedermera adeln i förening med arméen ville begagna den för-
lägenhet, hvaruti han försatt sig genom ett olagligt och illa beredt
krig, frälste han sig och staten genom det alltid verksamma medlet
af konungamaktens utvidgande. Denna makt och det däraf beroende
ämbetsimannaväldet öfverspändes ända till förtryck under Gustaf Adolfs
regering. Hans okloka och olyckliga krig störtade honom. Eu ny
sakernas ordning uppkom, uti hvilken med bibehållande af stateus
grundformer särskilda myndigheter och inflytelser bevakas och åter-
hållas af hvarandra. Under denna kontroll är ämbetsmannaaristokratien
— af alla ofelbart den lindrigaste och mest naturenliga — un rådande
i Sverige.
I följd af omständigheter, hvilka det blefve för vidlyftigt att
här utveckla, synas de europeiska staterna hädanefter hafva mest att
befara af penningeväldet. Denna art af aristokrati, om den icke
såsom i England af andra väldigheter begränsas, är onekligen den
mest förtryckande och den som snarast och ohjälpligen förstör ett
folk. Samfundsanda, själslyftning, seder och karaktersstyrka försvinna
från den nation, bus hvilken penningen allena råder, hvars hela åtrå
och verksamhet äro riktade på förvärfvandet däraf. Den wakt och
inflytelse, som förmögenhet, i syunerhet den rörliga, gifver, bör in-
skränkas till en negativ betydenhet. Den må återhålla annan aristo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
