Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 G. DJURKLOU
möjligtvis kunde närmast drabba hans skyddsling Helleka, an-
sågs hon icke längre säker i själfva staden utan fördes uppa
slottet, hvilket ärkebiskopen då hade i värjo.’ Därifrån fördes
hon än till Arnö, än tillbaka, och för öfrigt än hit, än dit, men
ständigt under betäckning af 100 lansar, och tyckes detta hafva
fortfarit ännu 1419, samt Helleka under hela denna tid hållits
under ärkebiskopens omedelbara vård. Om Guottschalk fått åt-
njuta något liknande skydd nämnes icke.
Efter lang väntan hade likväl Ludbert genom sitt sista
vädjande lyckats från kurian erhålla slutlig dom (sententia de-
finitiva), utfärdad af m:r Jacobus Morestini, det apostoliska
palatsets sakhörare (auditor), hvaruti så väl ärkebiskopens som
biskop Andre&x utslag förklarades utan all kraft och verkan.
samt Helleka frånkändes Gottschalk och tilldömdes Ludbert
såsom dennes lagliga hustru. Men det återstod att få domen
verkställd. Han gjorde ett sista försök hos ärkebiskopen, som
icke blott vägrade att utlämna Helleka utan därtill (publice,
notorie et manifeste) förklarade, att hans dom skulle äga be-
stånd, om han så skulle vedervåga lif och ära samt sina, sin
kyrkas och sina vänners ägodelar. Nu fanns således ingen annan
utväg än att söka konungens hjälp.
Så stor den ynnest än var, hvarmed konung Erik om-
fattat denne sin gunstling, hade han dock nu fått de största
anledningar till missnöje. Den vanvördnad, hvarmed Jöns Gere-
kesson så enskildt som offentligt behandlat sitt kapitel och sina
suffraganer, den godtycklighet, hvarmed han förvaltade kyrkans
egendom, det våld, det förtryck och de utpressningar, hvar-
till han var förvunnen, allt detta kunde lika litet vara konungen
obekant som hans i högsta grad osedliga och förargelseväckande
lefverne. Konungen började också mer och mer frukta följderna
af hans själfrådighet. På de senare åren hade han därtill all-
deles försummat stiftstyrelsen och mera skickat sig som en världslig
i fullkomlig strid emot stadens privilegier. som tillförsäkrade magistraten i för-
ening med kyrkoherden denna rätt. När någon nppgörelse härom i godo ej kunde
åstadkommas, och ärkebiskopen därtill vid påföljd af strängaste straff förbjöd
Stockholmsdjäknarnes förut medgifoa socknegång, klagade både prästen och magi-
straten hos kurian och fingo omsider den 16 juni 1419 sinn gamla fri- och
rättigheter i detta fall å nyo bekräftade. Eget nog är detta bref utfärdadt samma
dag som en ny förbärjande eldsvåda öfvergick staden (enl. Script. rer. Suecie.
Tom. III, & 24. — En annan nppgift ibid. Tom. I. s. 140 förlägger den till den
18:de i samma månad).
’ Ad castrum regale sibi commissum heter det i ”nrkunden. DD. Snec.
n:o 2608.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
