Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGEN I SVERIGES HISTORIA 1594 231
konung, Sveriges förste arfkonung, den tiden förlänade och som
han och hans arfvingar uttryckligen af ständerna erhållit 1560.
Dessvärre sakvade icke blott Erik utan äfven Johan helt
och hållet den besinningsfulla klokhet, som gjort faderns välde
jämförelsevis lätt att bära. Ett sjukligt och sårande högmod
hos den ene, ett hetsigt vankelmod hos den andra i förening
med en gränslös själfbeundran hos båda ledde till maktens miss-
bruk, och de svindlade på den höjd de bestigit. Väl förlorade
ingendera fullständigt känningen af Vasa-konungadömets demo-
kratiska grundval, framför allt icke Erik; därom vittnade på sitt
sätt bland annat de nära sexhundra bönder, som han lät samla
till Sturemordsriksdagen i Uppsala 1567 och undfägna med en
half tunna salt hvar och en. Men de förstodo sig ej riktigt på
att behandla folket; de voro kanske för förnäma och bildade
därtill, och förtroendet å det senares sida började svikta, i
synnerhet under Johans tid, då konungen just på den ömtåligaste
punkten, i fråga om skatter och gärder, trädde dess rätt för nära.
Äfven Eriks och Johans konungaeder hade afvikit från
landslagens. Sväfvande och tämligen illa redigerade lade de ej
något starkare band på konungens egenvilja. Något tal om att
skapa lagbundna former för maktens utöfning vardt det icke
heller på allvar, men det personliga ingripandet ändrade karakter,
och platsen närmast konungen i den dagliga regeringen intogs af
lågbördiga men talangfulla och vinningslystna uppkomlingar, som
under den blygsamma sekreteraretiteln styrde Sveriges rike, be-
drogo sina herrar och bragte Eriks och Johans regemente i van-
rykte — förhållanden, som ju icke äro egendomliga för den
tidens Sverige allena utan mångenstädes i Europa under liknande
förutsättningar framträdt. Jöran Persons minne lefde i skräck
och afsky hos eftervärlden. Väl hade konung Johan i sin
kröningsed lofvat att ej sätta »ringa och obördiga» män framför
de förnämsta ständer och rikets råd, men i verkligheten vardt
förändringen ringa. >»I salig konung Johans tid», hette det i ett
ur postulata nobilium uteslutet stycke, »var Johan Henriksson i
många år betrodd om alltsammans. Hvad det var för en man,
är icke heller okunnigt. Och emellertid rikskansler och vice-
kansler ej betrodde till några nycklar eller sekret, och alla
adelsmän platt af kansliet utestängda.» När Johan väl var död,
gaf sig också den tryckta stämningen luft i klagomål och besvär
från olika håll, och det är ingen ljus tafla, som upprullas. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
