Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 E. HILDEBRAND
Gustaf Vasa gjorde ett försök att organisera sin makt-
utöfning både på borgerligt och kyrkligt område, och det stod,
äfven detta, i så fullständig strid som möjligt med hvad som i
Sverige varit gammalt och fornt. Det misslyckades, delvis åt-
minstone blott af brist på lämpliga organ för den nya förvalt-
ningens behof. Hade det åter lyckats, skulle samtiden säkerligen
fått se en enväldets byggnad, som kunnat täfla med hvilken
annan som helst i Europa.
Äfven i förhållandet till sina medhjälpare röjde konungen
själfhärskarens later och handlingssätt. Hans regerings viktigaste
skiften utmärkas af störtade ministrar. Om de än icke behand-
lades så hårdt som t. ex. Henrik VIII:s i Ebogland, så slutade
dock en i landsflykt, en annan i fängelse, en tredje i armod och
glömska, och hela det heliga tyska riket genoljöd en tid af
klagorop öfver den tyranniske svenske konungen.
Trots allt detta, fick Gustaf Vasa af en tacksam samtid
hedersnamnet >»pater patrie», fäderneslandets fader, och efter-
världen bar ej jäfvat detsamma. Hans envälde modererades
nämligen af ett utomordentligt sundt förstånd, en sällan svikande
känsla af det praktiskt möjliga och en uppriktig fosterlands-
kärlek. Han ägde i hög grad den förmåga, som Thucydides
prisat hos Temistokles och v. Sybel hos Bismarck, den att genom
makten af sin medfödda natur efter en stunds eftertanke finna
det riktiga. Det var dessutom ett envälde på folklig grund och
medvetandet däraf röjde sig mer och mindre lifligt hos konung
Gustaf från första stund till den sista. Glömde han det någon
gäng allt för mycket, förstod allmogen att göra sig påmint på
ett språk, som äfven kung Gösta mäste respektera; det var
upprorets. Men i öfrigt hade den tidens svenska folk ingenting
af vår tids ömhet om lagens bokstaf, och det fanns ingen grund-
lagstolkare, som kunde väcka det ur dess likgiltighet eller klappa
på dess slumrande samvete. Det hade själft mycket svårt att
lära sig lydnad för lagen; det var ej nogräknadt med andra,
när dess egen rätt ej träddes alltför nära eller det insåg en åtgärds
välmenande syfte och praktiska nytta, och det hade en stor
respekt för framgången. Det personliga betydde allt, paragrafernas
ordalydelse ganska litet.
Sa kunde Gustaf Vasa öfverlämna en makt af vidaste
omfang åt sin äldste son, som dessutom uppträdde med all den
nästan mystiska glans och maktfullkomlighet, som titeln art-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
