Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
ät Gustaf Adolfs märkvärdiga tillvägagående med afseende på Lauen-
burgs ockupation samt de härmed sammanhängande tvisterna med
Preussen. Orsaken till att konungen i jan. 1806 ej helt utrymde
Hannovers område vill förf. söka däri, att konungen under d. v.
förhållanden ej ville göra något, som kunde gifva engelska regeringen
skäl att underlåta utbetalningen af innestående subsidier. När han
sedan på grund af Preussens hållning ej vågade ha sin här längt
aflägsnad från Pommern, drog ban den tillbaka; dock, som han
gjort framställning om att engelska regeringen skulle begära, att han
skulle draga sina trupper ur landet, ville han ej, innan ban erbållit
svar härå, helt utrymma Hannover. Därför var det han kvarlämnade
grefve Löwenhielm med en liten kår i Lauenburg. Då gynnsamt
svar från England kom, ansåg sig ock konungen berättigad att draga
sina trupper tillbaka, men enär han under tiden till England ställt
ett nytt förslag i denna fråga, ansåg han bäst vara att tills vidare
låta allt förblifva in statu quo. Emellertid afstyrkte England själft
Lauenburgs ockupation, och måhända skulle — säger förf. — ko-
nungen nu dragit sin kår ur landet, men då inträffade just under-
rättelse om Preussens anslutning till Frankrike och beslut att taga
Iannover i definitiv besittning. Då tillbakakallade konungen större
delen af sin kår, men lät ett par hundra ryttare stanna. Detta
egendomliga tillvägagående — liksom Lauenburgs ockupation öfver
hufvud — anser förf. egentligen böra betraktas som ett schackdrag
mot Preussen: bade denna makt, såsom konungen fruktade, afsikter
på hela Hannover och på svenska Pommern därtill samt började,
såsom troligt var, att anfalla de svenska trupper, som sökte skydda
ett land, som tillhörde den britiske konungen, så kunde Gustaf Adolf
med en viss rätt påräkna deunes bjälp vid försvaret af sin egen
besittning. Naturligtvis nämner ej Granberg, att den bannoverske
statsministern i en not af d. 23 april uppfordrade den svenske
kungen att i egenskap af garant af den westfaliska freden uppträda
mot Preussen, liksom att det engelska sändebudet d. 6 maj uttalade
sin konungs tacksamhet för hvad Gustaf Adolf gjort för att värna
konung Georgs arfland. Ett ögonblick syntes det, som om England
ville understödja Sverige i ett väntadt krig med Preussen, men då
Ryssland förklarade sig ej vilja hjälpa Sverige i ett krig, som det
ådroge sig för Lauenburgs skull, tillrådde äfven England en upp-
görelse med Preussen — detta dock, antager förf. med skäl, på
grund af dess regerings kännedom om en förestående brytning mel-
lan Frankrike och Preussen. Sedan sveusk-preussiska tvisterna bi-
lagts, förhandlades om Sveriges rol under kriget mellan Frankrike
och Preussen; Gustat Adolf kunde ej förmås till mer än löftet att
försvara kon. Georgs besittningar på högra Elbestranden. Snart in-
trädde emellertid förhandlingarna i ett nytt skede. Mer energiskt
än någonsin yrkade Gustaf Adolf efter Jena och Auerstädt på subsidier
för en tillökning af svenska styrkan i Pommern, men han var lika
angelägen som förr, att kostnaden ej alltför kännbart skulle tynga den
svenska statskassan. Därför höll han truppsiffran betydligt lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
