Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
ej genom bragdlöshet ville förspilla sin redan förvärfvade reputation.
Då B:s första bref efter konungens död i stället för omanlig för-
tviflan och tankar på afsked andas bästa tillit till framtiden och
rent ut föreslå honom själf till öfverbefälhafvare — jämte Horn —
synes det sålunda ej varit sorgen öfver konungens död — såsom den
vanliga berättelsen lyder —, utan harmen öfver att se sin dådkraft
lämnad utan bruk, som ledt B. till att begära afsked. Den tiden
var ej sentimental och B. allra minst.
Ett annat motiv till B:s hållning i denna fråga låg i hans djupt
rotade misstro mot de tyska furstarne, särskildt dessa duodesfurstar,
som under konungens lifstid inmängt sig i hären och nu efter hans
död ville spela herrar därsammastädes. Denna misstro träder
öfverallt i dagen, och under de bekymmerfulla underhandlingarna
med Sachsen och Brandenburg åren 1634—1635 visar B. en kall
slughet och en själfbehärskning, värdiga en gammal diplomat, men
oväntade hos en lidelsefull krigarnatur af B:s art.
Trots all själfrådighet är B:s ton gent emot A. O. alltid präg-
lad af vördnad och lojalitet, och han påkallade flitigt dennes råd
och upplysningar. Sedan man i Gabriel Oxenstiernas och Jakob De
Ia Gardies bref läst deras ifriga uppmaningar till A. O. att komma
till Sverige för att upphjälpa regeringens kredit där hemma, är det
egendomligt att här se den annars så själfständige B. gång på gång
påkalla A. O:s »vielgeltende, hocbansenliche gegenwart> i Tyskland.
Så finner man, att rikskanslern varit hållen för en omistande man
både hemma och i kriget, och så förstår man ock, huru äfven dessa
bref till A. O. kunna tjäna till insatser i hans äreminne.
Ett par gånger har det händt, att regeringen i Sverige ansett
sig böra hemställa till B. om en mänskligare krigföring och stäf-
jande af soldateskans excesser. Konsten att låta kriget föda sig
själf tycks B. till någon del inhämtat redan i Preussen, i det hans
bref från den tiden mest handla om kontributioner, som utkräfdes
af omnejden, och hemsökelser, som drabbade de tredskande. B:s
ursäkter hos A. O. äro betecknande. Det fiuns, säger han, för när-
varande näppeligen någon stat, som är i stånd till att kontant aflöna
sina soldater; och krigsfolket föredrar dessutom själf att genom
plundring skaffa sig lön. För öfrigt ansåg han utplundrandet af
fiendens länder som det enda medlet att drifva honom till fred.
Han anförde de nästan dagliga afrättningarna i sin här som bevis
på att han ej limnade ostraffade de förbrytelser, som kommo till
hans kännedom; men fiendens egen >barbariska och oförsvarliga fram-
färd> i väns och oväns land verkade med det onda föredömets oemot-
ståndliga makt.
andra sidan hände det nog ibland, att regeringen i Sverige
fick bakläxor af fältmarskalken. Trots rikskanslerns och riksmar-
skens öfverenskommelse (A. O:s skrifter och brefväxling II: 5, s. 531)
att ej sända andra än duglige och välförtjänte officerare till Tysk-
land. förblefvo andra synpunkter gällande, i det att från Sverige
utsändes unga officerare, de gamle krigserfarne veteranerna till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
