Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE OCH PREUSSEN 1709—1535 73
Olycksåret 1713, då förutom det utblottade tillståndet här hemma
kalabaliken (i februari), Stenbocks kapitulation i Tönningen (i maj),
Turkiets fred med Ryssland (i juni), Stettins öfvergång (i sept.) och
ryssarnas eröfring uf större delen af Finland bidrogo att i så
många afseenden försämra Sveriges ställning, medförde dock ingen
afgörande vändning i förhållandet mellan Sverige och Preussen. Väl
låt Karl XII på hösten 1713 förmå sig till det otroliga; ett försök
till förlikning med konung August, hvilket länge varit hufvudvillkoret
för en ändring af situationen, gjordes verkligen genom kammarherre
Törnskölds beskickning, men på ett så hemlighetsfullt och om så
föga uppriktig afsikt vittnande sätt, att det ledde till intet. Efter
denna digression återgick emellertid Karl XII till sina gamla tankar,
och huru alldeles omöjlig hans politik gent emot Preussen var, bevi-
sas bäst af det motförslag till förbund med denna makt, som i juli
1713 ankom från Bender och som både i fråga om Stanislai återinsät-
tande i Polen och Preussens ersättningsanspråk tog så föga hänsyn
till tidsförbållandena, att Vellingk för att ej blotta ställningen ej
vågade bära fram det i Berlin. Preussen åter, som efter freden i
Utrecht fått friare händer, intog allt framgent en afvaktande håll-
ning och var ännu så sent som i början af 1714 — såsom de genom
öfverste Rothemburg och Erik Sparre drifna underbandlingarna ut-
visa — redo att förbinda sig med Sverige och Frankrike för att på
underhandlingens väg åt Sverige återvinna allt eller åtminstone det
mesta af det förlorade, endast Karl XII ville erkänna Preussens rätt
till Stettin, som det genom sekvestern fått i sitt våld. Men till att er-
känna sekvestern var Karl XII ej på något sätt att förmå, och därför
växte efter hans återkomst från Turkiet spänningen mellan Sverige
och Preussen steg för steg. Fredrik Vilhelm I, som följt sin fader på
tronen och alltjämt fortsatt hans politiska dubbelspel, öfvertygade sig
efterhand därom, att Karl XII intet af värde ville gifva för Preussens
verksamma uppträdande på Sveriges sida. Han gick, efter lång tvekan
och trots Hessen-Kassels och Frankrikes försök att utjämna uppkomna
misshälligheter, småningom till brytning med Sverige. sedan han förut
af Ryssland fått sig garanteradt Stettin och den del af svenska Pom-
mern, han i freden bragte hem såsom vinst af sitt deltagande i kriget.
Sådana framstå hufvuddragen af dessa ödesdigra års förhand-
lingar med Preussen, hvilka från Karl XII:s sida utgöra en kedja af
försummade tillfällen. För detaljerna hänvisas till författarens fram-
ställning, som flyter lätt och jämnt, äfven om man kunde önska, att
den till öfverskådlighetens främjande varit mera artikulerad och för-
sedd med rubriker. En del frågor, såsom om v. Goertz’ förhållande
vid förhandlingarna med Preussen efter Stenbocks kapitulation, har
författaren med det material, som stått honom till buds, måst lämna
olösta. 1 andra fall åter, särskildt rörande Preussens ställning till
den s. k. neutralitetsakten för Sveriges tyska provinser 1710, förhand-
lingarna om Stettinska sekvestern 1713 och fredsbrottet 1715, bringar
han åtskilligt nytt af intresse för forskningen. E. C€.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
