Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
faderns, den store kurfurstens, att söka begagna oron i norden för
att vinna utvidgning af sitt område; men i olikhet med fadern un-
derlät han att i tid fatta bestämdt parti. Vankelmodig närmade sig
Fredrik I än Sveriges fiender, än Karl XII, ständigt färdig att sluta
sig till den af de båda krigförande parterna, som visade sig villig
att gynua hans förstoringsplaner, till en början riktade på Elbing
och andra delar af Polen, sedan på Stettin och södra Vor-Pom-
mern. Å ingendera sidan tog man emellertid de preussiska anbuden
om förbund på fullt allvar, då framställningarna ej stöddes af en
armé. Deltagandet i spanska successionskriget förlamade alltjämt
på ett ödesdigert sätt Fredrik I:s handlingskraft i de nordiska affä-
rerna; han kom —- såsom Droysen träffande uttrycker det — att i
väster föra krig utan politik, i öster politik utan krig och därför
utan afgörande framgång på någotdera stället.
Under ett dylikt dubbelspel är emellertid ganska märkligt att
iakttaga, huru Preussen upprepade gänger, särskildt år 1712 vid
Vellingks hemliga resa till Berlin och genom Eosanders beskickning
till Bender, erbjöd Karl XII förbund på mycket förmånliga villkor.
Detta hade sin grund ej blott i Fredrik I:s utvidgningsbegär utan
ock i en obestämd farhåga för tsarens hastigt växande makt, som
hotade att rubba jämvikten i norden. Sverige hade dessutom, trots
det svåra nederlaget, ej med ens förlorat sin militära prestige; sa-
kerna kunde, menade man, vid Karl XI:s återkomst och genom
Turkiets uppträdande mot Ryssland lätt få en annan vändning. Men
från svenska sidan försummades, ty värr, att i Preussen förvärfva
en bundsförvant, som för billigt pris stått att vinna och som både
med hänsyn till landets läge och militära resurser måst blifva af
stort värde. Karl XII som ingalunda försmadde den diplomatiska
förhandlingens väg. äfven om han först och sist litade på sitt goda
svärd, upptog i lägret vid Beuder de preussiska framställningarna
med samma stoiska lugn och besvarade dem med samma senfärdig-
bet som den tid han stod såsom segrare i hjärtat af Europa. Sin
vana trogen, afslog han aldrig med ens ett anbud, äfven om han ej
reflekterade därpå, utan drog ut på tiden med svaret, görande in-
vändningar och framställande oantagliga fordringar och motförslag.
Pa det sättet gingo de bästa utsikter förlorade; konjunkturerna för-
sämrade sig, och medgifvanden, hvilka, om de gjorts i tid, kunnat
medföra betydande fördelar, måste till slut göras — men då frukt-
lösa. Allt strandade på Karl XII:s halsstarriga fastbållande af Sta-
nislai sak i Polen, äfven sedan denne själf gifvit sin tron förlorad
och bönfallit hos sin gynnare, att man ej för hans skull matte äfven-
tyra freden. De inrymmanden, till hvilka omständigheterna slutligen
tvungo den obeveklige, kommo ständigt för sent. Preussen fick både
i afseende å Elbing och Stettin sin vilja fram, medan Sverige försutit
tillfället att genom tillmötesgående i tid vinna något. De bolstein-
ska ministrarne, v. Goertz och Bassewitz, innästlade sig härvid i
underhandlingarna på ett sätt, som nästan trängde de svenska di-
plomaternas inflytande åt sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
