Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YTTERLIGARE OM KIELFREDEN OCH UNIONEN 107
beviskraften i de tal m. m., som åberopats för att styrka att Sverige
ottryckligen afstått från Kielfreden. Men anm. har icke större respekt
för de kungörelser m. m., som förf. åberopar såsom bevis för mot-
satsen. Alla dessa tankeyttringar, de som åberopas både å ena och
andra sidan, hafva det gemensamt att deras syfte icke varit att
klargöra den nu behandlade frågan. Än har synpunkten af en ny
uppgörelse med Norge och af norrmännens beslut såsom konstitu-
erande föreningen varit förhärskande vid uttryckens formulering, än
åter synpunkten af det historiska sammanhanget mellan alla lederna
i den kedja, som ledt till målet, än slutligen synpunkten af Kiel-
traktatens fortfarande förbindande kraft mellan de makter, som in-
gått den.
Men hade icke Karl XIII rättsligen varit Norges konung från
Kieltraktaten till den 4 nov. 1814?
Låtom oss åter komma med en liten parallel. Det är ju be-
kant, att först genom en af de westfaliska frederna erkände Spanien
de affallna förenade Nederländska provinsernas själfstandigbhet. Om
nu en spansk författare i våra dagar, stödjande sig på detta faktum,
företog sig att bevisa att konungen af Spanien ända till 1648 rätts-
ligen var grefve af Holland, hertig af Geldern 0. s. v., och att
Oranierna och Oldenbarneveld och Hugo Grotius, folkrättens fader.
m. fl. voro upprorsmakare, månne detta uppgräfvande af den gamla
tvisten skulle anses båta praktiken eller vetenskapen? — Att
Karl XIII före den 4 nov. 1814 faktiskt icke var konung i
Norge är visst, lika visst som att grefven af Paris faktiskt
aldrig var konung i Frankrike. Att den senare efter grefvens
af Chambord död rättsligen var det, det borde förf. från sin
ståndpunkt anse, likasom han borde anse att Sigismund, som jn
aldrig i direkta ord afstod från sin rätt till Sverige, rättsligen
var Sveriges konung till sin död, och att svenskarne voro upp-
rorsmakare.
Ifrån den 4 nov. 1814 var Karl XIII konung i Norge både
faktiskt och rättsligen. Att han före den dagen riättsligen var det,
det hade Sverige påstått och Norge förnekat. Den tvisten hörde
till dem, som skulle afgöras genom kriget. Men vid krigets slut
talade man ej om den saken. Man såg framåt, icke tillbaka.
Tvisten har således aldrig blifvit afgjord och blir det ej heller.
Efter den 4 nov. har Sveriges gamla ståndpunkt, såsom förf. erinrar,
fått uttryck t. ex. i ett statsrådsprotokoll af den 13 dec. 1814,
där Karl XIII:s regeringsrätt i Norge omtalas såsom rättsgrund för
åtgärden att uppbringa norska skepp, samt i ett Karl Johans bref,
ett tal, ett svar på en adress. Men Karl Johans handlingssätt gick
i en annan riktning. Var Karl XIII rättsligen konung af Norge
genom Kielfreden, så voro alla norska regeringshandlingar från den
tiden, till dess norska statsrådet efter Mosskonventionen öfvertog
regeringen, juridiska nulliteter. Men Karl Johan företog sig hvarken
att ogilla eller bekräfta dem utan lät dem i tysthet bestå och »de
bave alltid veret anseede som gyldige, forsaavidt Christian Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
