Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
som (»Das Moderne Völkerrecht:, Nördlingen 1868, sid. 169) så-
som villkor för rättsgiltigheten af en afträdelse fordrar ej blott den
sammanstämmande viljeyttringen af den afträdande och den emot-
tagande staten samt det afträdda områdets besittningstagande, utan
äfven åtminstone ett erkännande från den politiskt berättigade be-
folkning, som bebor det afträdda området, icke nödvändigt ett
gladt erkännande men väl ett erkännande af den politiska nöd-
vändigheten. »Befolkningen», säger Bluntschli, »är icke ett vilje-
och rättslöst föremål för föryttring utan cen lefvande beståndsdel
af staten.» — Kampens utgång vore oviss. Lyckades australierna,
så skulle deras ledande män och deras folk under kommande åldrar
firas i häfd och i sång.
Hvad norrmännen gjorde 1814, berodde just på att de icke
ville låta sig bortgifvas såsom viljelösa saker och att de icke trodde
på den politiska nödvändigheten att foga sig. Naturligtvis blef
Sverige icke öfvertygadt utan fasthöll sina anspråk på grund af
Kielfreden, och resultatet. såsom vanligt i dylika fall, skulle framgå
ur ett kraftprof, hvar den politiska nödvändigheten låg. — Förf.
talar (sidd. 43, 44, 45) om Mosskonventionen såsom framgången
ur en kompromiss, och med rätta. Detsamma gäller den slutliga
unionsuppgörelsen. Ingendera parten dref igenom sitt ursprungliga
program. Norge måste böja sig för nödvändigheten af en förening
med Sverige. I denna punkt, som för Sverige var hufvudsaken.
fick Sverige sin önskan uppfylld. och hvar och en borde inse, att
detta var iägnadt att befordra den Skandinaviska halföns lycka och
oberoende. Men Norge lyckades, i sak, att få sig uttryckligen till-
erkänd ställningen såsom själfständig stat med en författning, som
det i det väsentliga själft på förhand gifvit sig, och i form, att
den norska representationen fick besluta att en förening på vissa
villkor skulle ske med Sverige, samt fick välja konungen. — Sverige
har aldrig uppgifvit rättsgiltigheten af freden i Kiel. Det kunde
Sverige icke göra, ty därpå grundade sig upphörandet af Danmarks
rätt till Norge samt Danmarks godkännande af Norges förening
med Sverige, och på dess giltighet måste Sverige grunda det be-
rättigade i sina tvångsåtgärder emot Norge. Men Sverige har med
Norge ingått ett senare aftal, unionsaftalet — detta erkännes äfven
af förf. — och därvid låtit Norge förfara såsom om det gällde, icke
godkännande af ett redan befintligt för Norge bindande rättsfaktum,
utan skapande af ett nytt sådant, och den omständighet att Sverige
så gjort, måste förnuftigtvis så förstås att Sverige i förhållande till
Norge släppt anspråket på den för Norge för framtiden bindande
kraften af det förra rättsfaktum för att i stället hålla sig till det
senare. — För Sverige var föreningens åvägabringande bufvudsak.
Det var då naturligt, att freden i Kiel, den rättsliga utgångspunkten
för Sveriges operationer i sådan riktning, framstod såsom första
länken i den kedja af tilldragelser. som ledt till målet, och hvaraf
den sista var Karl XlII:s val till Norges konung. Historiskt sedt
är detta alldeles riktigt. — Anm. bar föga respekt för den rättsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
