Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES POLITIK 1686—1689 175
var blott en ögonblicklig glimt af ett enadt norden. Den
traditionella misstron mellan de båda ländernas statsmän
och hatet mellan folken hade fordrat en synnerligen öm vård
af den späda gryende skandinaviska tanken, som ej kom
densamma till del. Inom kort lågade motsatsen upp igen
lika fientlig och oförsonlig som nagonsin förut.
Då Sverige öfvergaf den gamla franska alliansen för
att i stället knyta förbindelser med Holland och kejsaren,
syntes helt plötsligt det stöd, som trots det sista krigets
militäriska resultat upprätthållit Sveriges tyska makt-
ställning, försvinna pa samma gång som Sveriges nya vän-
ner förlamades, Holland genom Frankrikes innerliga för-
bindelse med den stuartska konungen i England, kejsaren
genom de hotande förvecklingarna i Ungern och utbrottet
af det turkiska kriget. Det var tidpunkten för Ludvig XIV:s
högsta maktställning, och både Danmark och dess bunds-
förvant från det föregaende kriget, Brandenburg, som ej
kunde glömma återlämnandet af Stettin, grepo lockelsen
att kasta sig i Frankrikes armar för att med dess mäktiga
hjälp ånyo upptaga en strid med Sverige, som ju syntes
tämligen värnlöst i sin nya alliansställning. Under åren
1682 till 1684 hotade kriget ständigt att bryta löst i norra
Europa. Det var endast Sveriges egen försiktiga hållning
och kanske mest Frankrikes politik, som förhindrade ett ut-
brott. Frankrike önskade i själfva verket innerst hvarken
ett krig, som kunde störa dess egna planer, eller ett om-
störtande af Sveriges maktställning i norra Tyskland,,
af hvilken det vid andra konjunkturer hoppades i fram-
tiden liksom hittills draga nytta; det hade endast hetsat
Sveriges fiender och hotat för att framtvinga en åter-
gång till dess gamla alliansställning och för att pådrifva
sin egen fordran på reunionernas erkännande. När stille-
ståndet i Regensburg för en lång tid tryggat beståndet af
Frankrikes nya besittningar, öfvergick Frankrike till en
mindre agressiv hållning i sin nordiska politik, och krigshotet
mot Sverige dog bort. Kejsarens oväntade framgångar mot
Turkiet höjde äfven betydelsen af denna allierade för Sverige,
och när slutligen kurfusten af Brandenburg 1686 lämnade
det franska förbundet och återgick till vänskap med kej-
saren, Holland och Sverige och således afstod tills vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
