Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 LUDVIG STAVENOW
denburgs medverkan eller goda vilja, och detta resultat be-
rodde på omöjligheten af att förena Brandenburg och Ltne-
burg till samverkan samt på kurfurstens fruktan att väcka
ett allmänt europeiskt krig och hemliga motvilja mot att
bidraga till återställandet af Sveriges gamla maktställning
i norra Tyskland. Planen att gripa till vapen skulle först
blifva möjlig under andra europeiska förhållanden, dem man
ännu knappt kunde förutse. Men just i detta negativa re-
sultat låg en viss vikt. Sverige och Läneburg beslöto sig
för att pröfva en annan möjlighet, som Brandenburg, stödd
i detta fall af kejsaren och prinsen af Oranien, ifrigt re-
kommenderat, och att tills vidare stoppa svärdet i skidan,
ehuru de båda makterna därföre ingalunda uppgåfvo sina
tankar på att gripa därtill igen, så fort konjunkturerna
blefvo bättre. Denna möjlighet bestod i de länge drifna
förhandlingarna om anställandet af en formlig mediation
mellan konungen af Danmark och hertigen af Holstein,
d. v. s. att genom diplomatiskt tryck söka lösa den farliga
tvistefråga, som hotade norra Europas fred. Dessa för-
handlingar mognade ändtligen på hösten 1687 till en verk-
lig begynnelse af den omtalta mediationen. Det är just
den hotande aggressiva tendensen i Sveriges och Läneburgs
politik, som väckt denna tanke och framdrifvit de lång-
samma förberedande underhandlingarna. Åfven från denna
synpunkt är således denna politik en nödvändig förutsätt-
ning för de följande mediationstraktaterna i Altona.
Frågan om en medling var i hufvudsak afgjord redan
på hösten 1686, men hade därefter stannat på de båda par-
ternas motsatta yrkan beträffande huset Luneburgs admit-
terande såsom medlare. I denna punkt gaf icke Danmark
vika trots all påtryckning. Men hertigen var lika envis,
och ingen kan heller förtänka honom, att han ej gärna såg
Brandenburg och Sachsen, som han misstänkte såsom Dan-
marks vänner, och kejsaren, som väsentligen sträfvade efter
fredens bevarande, allena taga om hand en sak, som rörde
hans klara rätt. Men då därmed frågan ej heller kom ur
fläcken och äfven utsikten om en väpnad concert på våren
1687 syntes försvinna, gaf hertigen ändtligen i maj efter
icke utan de läneburgska hertigarnes egen tillstyrkan. De
lofvade liksom Sverige att icke desto mindre stödja hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
