Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtföljer Hist. Tidskr. 1895.
Erinringar mot hr N. Edéns genmäle.
Ofvanstående svaromål föranleder till några anmärkningar, hvar-
vid anm. dock beder få uttryckligen betona, att han icke får anses
godkänna det, hvarom han ej yttrat sig.
1. Vid tiden för Wienkongressen var utan tvifvel den i makter-
nas råd förhärskande teorien den legitimistiska, enligt hvilken fur-
starnes, resp. regeringarnes, förfogande öfver folken lika visst med-
förde rätt att råda öfver dessa, som en egares förfogande öfver sina
kreatur medför rätt till dem — rättighetens beskaffenhet var väl
olika, men förfogandets kraft var lika ovillkorlig — och enligt
hvilken hvarje rubbning, som utgick från folken, medförde ett tillstånd
som borde undanrödjas i och för återställande af det förra tillståndet.
I strid härmed stodo nu åtskilliga tilldragelser och statsbildningar,
äldre än 1814, t. ex. Nederländernas resning, Portugals affall 1640,
Nordamerikanska fristaternas uppkomst, strängt taget äfven spanio-
rernas kamp emot konung Josef — denne var ju likväl erkänd af
Europas nästan alla makter. Etter 1814 hafva likartade tilldragel-
ser många gånger ägt rum och den teorien, om än ej oemotsagd,
dock mer och mer trängt sig igenom, att faktiska statsbildningar, ,
som visat sig äga kraft att lefva och bestå, också äga rätt att lefva
och anspråk att erkännas. Härom brukar talas hos alla folkrätts-
lärare, särskildt vidlyftigt hos engelska och amerikanska, säkerligen
äfven i de af hr KE. uppräknade upplagor. Då en statsbildning
visar sig äga lifskraft och blir bestående, brukar dess själfständig-
het räknas, icke från tiden för moderstatens eller andra staters er-
kännande, utan från tiden då den uppträdt såsom själfständig. Jfr
ett par af ofvan anförda exempel.
Från den legitimistiska ståndpunkten sedt, blef nu Carl XIII
rättsligen Norges konung genom Kieltraktaten. Anm. har i sina
båda uppsatser uttalat, att Sverige grundade sina anspråk på denna,
och äfven i den första uppsatsen framhållit det såsom naturligt, att
Sverige skulle så göra; att Norge bestred traktatens förbindande kraft
för sig och ansåg sig kunna bilda en egen själfständig stat; samt
att striden om Carl XIII:s konungarätt före 4 nov. 1814 icke blef
afgjord och icke heller blir det. Att den norska statsbildningen
visade sig äga lifskraft, att Sverige fann sig föranlåtet erkänna den
såsom själfständig ehuru i förening med Sverige. och att den allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
