Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«8
STRÖDDA MEDDELANDEN 0CJ1 AKTSTYCKEN
som anslagets utförande erfordrar, och Hera gånger är hon nära att
fördärfva alltsammans genom sin lösmynthet och brist på besinning,
sa att konungen och Brunke hafva ett kinkigt göra med att åter
ställa allt till rätta.
Knappt en enda ljus punkt tinnes uti skildringen af Märta
utom den ömhet, hon vid ett tillfälle (II: 3) visar mot konungen;
för öfrigt behandlar hon äfven honom öfvermodigt och snäsigt. En
tydlig anspelning på Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas förhällande
till hvarandra linnes i andra aktens tredje scen, där det gäller att
värfva anhängare. Birger yttrar där:
När jag uti mitt råd mig hjälp- och rådlös ser,
jag i min garde-robe liar råd och hjälp hos er.
Nu kommer därpå an . . .
(hostar och kommer af tig)
Dr. Märta.
Jag tala vill allena.
Hvem kan nf Birgers hack få veta, hvad vi mena.1
Sitt och hela hattpartiets hat mot drottningen har Hallman
sammanfattat i det strafftal, hvilket han mot skådespelets slut låter
Carl kanik hålla, och hvars hörjan lyder:
Hör drottning, jag i dag med största ängslan sport
du är den stygga lem, som detta onda gjort,
du spunnit detta opp, dig skall väl himlen linna,
du skall till afgrundsbrunn, du etterfulla kvinna,
du ondskans sammelplats, dn grymma vilddjurs klo.
o. s. V.
För att släta öfver med hartassen efter att sålunda hafva
lättat sitt hjärta, låter Hallman Carl kanik slå sig på att profetera:
Athulphir Friede-rik skall denne prinsen heta,
och ondskan till sin skräck om samme konung veta,
hans stora menlöshet, hans fromma hjärtelag,
lians oskuld och hans dygd är himlen så till lag,
att nf lians dyra ätt sku kungliga personer
till tidsens sensta kväll bekläda svenska troner.
Samvetskval förvirra slutligen drottningens förstånd. Ångest
griper henne, hon önskar sig döden, och sorgespelet slutar med
följande repliker:
1 En berättelse var i svang, att drottningen skulle uti starka
uttryck förebrått konungen hans rädsla. Hon själf förnekade bestämdt detta.
Se Fersens Skrifter II: 264.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
