Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. G. HALLMANS SORGESPEL »ERIK 0CII VALDEMAR»
59
Dr. Märta.
Ack, kunde jag mig själf som sjuka hundar fräta!
Ack, lät mig rasa fritt, låt mig på himlen träta!
Hör, Gud!
Brunke.
Hon yrar starkt.
Dr. Märta.
Jag vet ej hvad jag vill.
Hvem skall jag träta på? Månn någon Gud är till?
Hvad Gud, hvad evighet, hvad samvete? Ack fläder,
ett kärnlöst prästeskrik, en dikt, ett noll, ett väder!
Du hårda öde kom, skär af min lefnads trå.
Min lindring väntar jag att i din grymhet få!
Låt med en skyndsam död mig nu ur slottet vika.
se’n skall mitt spöke här i alla vinklar skrika.
Kung, krona, son och lif jag mer ej bryr mig om,
förbannad var’ den stund, då jag till världen kom!
{Springer ut med faseliff bäfvan och hela sällskapet ej ter.)
Hallman har sålunda begagnat tillfället att till afsked mot
drottningen utslunga jämväl en beskyllning för irreligiositet.
Äfven i enskilda yttranden kan nian finna anspelningar på
samtida politiska förhållanden, såsom då det heter (I: 2):
För Gardarikets makt stå vi i daglig fara.
eller då drottningen (II: 3) yttrar:
Nej, Brunke, detta blir väl aldrig tanken min!
Ack, skull’ ett riksens råd in på min borggård rida?
hvilket senare syftar på den en tid så celebra »vagnsaken», då
riksråden Höpkens och Scheffers vagnar i december 1754 hindrats att
köra in på det nya slottets borggård.
Det låge nära till hands att tro, att Hallman i skildringen af
bifigurerna jämväl tecknat personer ur samtidens politiska lif, men
så vidt jag kunnat finna, är detta ej förbållandet. Möjligen kan
man i riksdrotsen Knut Blå, som talar för en försoning med
hertigarne, igenkänna C. G. Tessin. Då Brunke (I: 8) erinrar
drottningen om
drotsens vane
att bringa i ert hof så mycken lust å bane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
