Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII OCH KEJSAREN
81
Men förgäfves invändes det, att fredsfördraget i
Alt-Ran-stadt omöjligen kunde vara bindande för kejsaren ocb att
han icke heller kunde fritt förfoga öfver det främmande
manskapet. Förgäfves erbjöd kejsaren, att ban skulle
af-räkna det ryska manskapet pa den rikskontingent, som
Sverige för sina tyska provinser borde uppställa i kriget mot
Frankrike, eller att manskapet skulle utbytas mot lika
mänga svenska fångar i Ryssland. Marlborough, som vid
sitt besök i Alt-Ranstadt märkte, huru uppbragt Karl XII
i denna fråga var mot hofvet i Wien, gjorde allt för att
ställa saken till rätta.
Men ingenting hjälpte. Konung Karl hade satt sig i
sinnet att få de ifrågavarande ryssarne i sitt väld och
förklarade barskt, att först därigenom blefve fredsfördraget
en full värklighet. Förr än de utlämnats, tänkte han ej
ga ur Sachsen. Den skrifvelse, hvari Piper å sin herres
befallning framställde denna fordran, var hållen i så
utmanande ordalag, att grefve ZinzendorfF till en början
vägrade mottaga densamma.
Kejsaren befann sig i stor förlägenhet. A ena sidan ville
ban icke stöta sig med tsaren, som gjorde honom lockande
anbud ocb som illa måste upptaga det ifrågasatta
utlämnandet af hans krigsfolk. A andra sidan manade
sjömakterna, som insågo, att Karl XII:s kvardröjande i Sachsen
måste blifva Frankrike till gagn, enträget till foglighet
härutinnan. Man hjälpte sig då i "VVien genom att låta
de omtvistade ryska soldaterna i all stillhet försvinna. I
små hopar drogo de, icke utan de kejserliga
myndigheternas begifvande, genom Bayern och Böhmen in i Polen,
och innan någon visste ordet af, voro de borta.
Själfva tvisteämnet syntes således vara undanröjdt.
Men Karl XH:s vrede upplågade starkt vid ett dylikt
tillvägagående. Han påstod, att kejsaren dref gäck med
honom, ocb ban fordrade upprättelse. Ställningen syntes de
svenska statsmännen hotande.1 Konungen kallade till sig
Strahlenheim och hela svenska beskickningen i Wien,
hvilket gränsade nära till afbrytande af de diplomatiska
1 »Gud vet, hvart ut detta vill oeh hvad omsider ville följa, där det
komme till vidlöftighet.» — »Gud afvändc krig med kejsaren!» Hermelin
till Bark, Alt-Ranstadt, 14 och 22 maj 1707.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
