Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
ÖFVERSIKTER OCH GRANSKNINGAR
Hos Klopp själf finner man flera exempel därpå, att fordora
förblindade härigenom fått sina ögon öppnade. Så visade sig på
Leipzigkonventet vara fallet både med kurfursten af Sachsen och
hans bekanta hofpredikant Hoe von Hoenegg (II: 72, 73); de
protestantiska universiteten varnade enhälligt för katolikernas
omvändelsenit, och Arnim. som några år förut förnekat tillvaron af ett
religionskrig, förklarar nu, att restitutionsediktets genomförande
måste föra till papism och att man i händelse af Tillys seger ej
hade annat att vänta än religionens utrotande (II: 270 och 279).
Emellertid har förblindelsen i det föregående ej heller varit så
fullständig, som Klopp velat lata påskina, och ban vidgår själf, att
»religionskrigets fiktion» äfven använts förut. Kurfursten af
Brandenburg, som enligt Klopp ej vetat af någon fara för reformationen
fore svenskarnes ankomst, har dock redan 1624 och 1625 skickat
sändebud till Gustaf Adolf med inbjudning att komma till Tyskland
för att rädda dess borgerliga och religiösa frihet. Och denne
kurfurste, som enligt Klopp lefvat så trygg och beläten med sin värld,
hade efter det första sändebudets (Bellins) återkomst från Stockholm
en öfverläggning i sitt hemliga råd, hvarvid han om det svenska
krigsprojektet yttrade: »Verket är vådligt; men vi sväfva i fara till
lif, frihet och samvete, äfven om vi sitta stilla».
Så som Klopp framställt Gustaf Adolf, blir dennes hela lif och
verksamhet en enda lång lögn; ty samma »fiktioner» om hans
nitälskan för sitt rikes trygghet och den lutherska lärans försvar, som
fylla hans meddelanden med den yttre världen, återfinnas ju
oförändrade i de förtroligaste meddelandena med hans allra närmaste,
främst hans förtrogne Axel Oxenstierna. Men ej nog, att, hans lif
på detta sätt blir en lögn; det blir också en olöslig gata.
Visserligen vill förf. förklara hans gärningar ur en osläcklig krigslystnad
(II: 631), som blott bragte sä mycket större elände med sig,
därför att den parades med en öfverlägsen förståndsklarhet och
viljekraft (I: 187). Det var ej för fosterlandets, ej för religionens skull
Gustaf Adolf gick ut i tyska kriget; där fanns ingen saklig
förveckling, ingen folkrättslig grund för ett krig (II: 529). Han bragte
krigets förbannelser öfver milliontals människor, nicht gezwungen,
nicht zur Abwehr, sondera nael) eigenem freiem Willen, um zu nehmen,
was nicht. sein war» (I: 597). Från sina första år, »so länge er
des Denkens fähig war» (I: 441), hade han, en usurpators son och
själf en usurpator, spejat efter tillfälle att ingripa i Tysklands
angelägenheter. tills ändtligen Wallenstein beredde honom ett sådant
(genom infallet i Mecklenburg säges det I: 4, genom anfallet på
Stralsund, I: 319). Men icke blir gåtan löst härigenom. Ty
näppeligen räknas det som normalt att söka fred med en dödsfiende för
att kunna kasta sig öfver en främling, som ej gjort en på minsta vis
för när. Enligt Klopp måste Gustaf Adolfs krigslystnad alltså varit
till den grad opraktisk och oegennyttig, att den uppsökt detta
onödiga ocli oerhördt vågsamma krig med tillbakasättandet af ett
krig med Danmark, som dock så ofta retade till revanche, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
