Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSK KONUNGS RÄTT ATT UPPLÖSA RIKSDAG 3 7
politikens synpunkter att, tränga in ocli färga uppfattningen af själfva
rättsfrågan. Denna är emellertid af den vikt och betydenhet att
väl förtjäna en med vetenskaplig objektivitet företagen undersökning,
och att lämna en sådan är den tacksamma, men icke lätta uppgift,
br Sundin i ofvan nämnda afhandling satt sig före.
Sedan förf. inledningsvis redogjort för upplösningsrättens
ställning i den allmänna statsrätten och den konstitutionella teorien samt
angifvit hufvuddragen af dess reglering i de olika utländska
författningarna, öfvergår han till skildringen af de rent svenska
förhållandena. Något formligt upplösningsprerogativ i modern mening
fanns vissserligen icke i Sverige före 1866, och såsom skäl för
antagandet af det representationsförslag, som blef vår nu gällande
riksdagsordning, anfördes då för tiden bl. a. äfven det förvärf, denna
nya (?) rätt medförde åt konungadömet. Men med fullt fog påvisar
förf. ohållbarheten i ett dylikt resonnemang, och att nämnda
befogenhet måste inrymmas åt konungen, för att han icke genom den
nya representationsformen skulle blifva sämre stäld i berörda
hänseende än förut. Då före 1866 nya val ägde rum till hvarje såväl
lagtima som urtima riksdag, kunde konungen genom att efter
förloppet af de 4 månader, hvarunder ständerna ägde grundlagsenlig
rätt att vara samlade, hemförlofva dem och utlysa urtima möte, i
det stora hela åstadkomma — sä långt representationen var grundad
på val — samma appell till väljarne som nu genom begagnande af
upplösningsprerogativet. De bestämmelser, som reglerade konungens
rätt att sammankalla och åtskilja ständerna samt dessas rätt att
disponera viss tid till riksdagsarbetets utförande, bilda således de
historiska förutsättningar, till hvilka 1866 års riksdagsordning i detta
stycke hade att anknyta sig, och hr S. låter därför fullkomligt
riktigt en historisk öfversikt af dessa bestämmelsers uppkomst och
utveckling föregå behandlingen af de nu gällande.
Tiden före 1809 har i detta hänseende varit mindre gifvande,
men sedan blir förhållandet annorlunda, och förf. har från denna
period (1809 — 1866) framdragit åtskilligt, som ställer 1866 års
riksdagsordning och dess organisation af konungens upplösningsrätt i ett
klarare ljus. Detta gäller till en början själfva begreppet
upplösning, som våra grundlagar taga i en helt annan betydelse än den,
hvari ordet vanligen användes. I den allmänna statsrätten brukar
man nämligen med upplösningsrätt förstå befogenheten att genom
annullering af de gällande riksdagsmandaten och nya vals påbjudande
vädja från de valde till väljarne. Vår riksdagsordning åter sätter
riksdags början och upplösning emot hvarandra och använder sålunda
detta senare ord såsom ett sammanfattande uttryck för de olika
former af riksmötes åtskiljande som finnas. Hvad annars kallas
upplösning beteckna åter våra grundlagar ined termen »förordnande
om nya val».
Hr S. är icke den förste, som i tryck påpekat denna ofta
förbisedda omständighet, men han har förtjänsten at’ att först i tryck
hafva närmare utfört denna synpunkt och från densamma analyserat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
