Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ÖFYERSIKTF.R OCH GRANSKNINGAR
däraf berörda grundlagsbud. Häraf bar ock blifvit en följd, att
undersökningen fått en större omfattning än titeln, tolkad efter det
vanliga språkbruket, gifver vid handen, i det förf. måst upptaga till
behandling icke blott konungens rätt att annullera riksdagsmandaten
utan äfven lians befogenhet att afsluta riksmöte. På så sätt
befästes ytterligare sambandet mellan historiken och utredningen
af de nu gällande bestämmelser, då dessa fastslå ett
upplösnings-begrepp motsvarande konungens gamla rätt att hemförlofva ständerna.
Hr S. har ock i sin historik uppvisat hvarifrån denna specifikt
svenska terminologi leder sitt ursprung. Vid 1828—30 års riksdag
yrkade konstitutionsutskottet på en skarpare skilnad mellan lagtima
och urtima möte samt framlade i detta syfte ett förslag, där det
bl. a. hette: »Urtima riksdag må af konungen när som helst kunna
upplösas», och denna formulering går sedan igen i en rad förslag
fram till 186G. Dess egendomliga och lätt vilseledande beskaffenhet
undgick icke heller kritik på den riksdag, som antog vår nu
gällande riksdagsordning. Den skarpsynte grefve Henning Hamilton
karakteriserade sålunda denna terminologi som »en oegentlighet som
icke borde fa finnas i en grundlag».
Den finnes där nu i alla fall, och man måste räkna med den
såsom faktor vid grundlagstolkningen. Under det man i det vanliga
konstitutionella språkbruket betraktar mandatens annullering såsom
det primära, hvartill nyvalen förhålla sig såsom följd, har man bos
oss omvändt ordningen. Det kungliga prerogativet har knutits vid
förordnandet om nya val såsom utgångspunkt,1 och denna rätt anses
utan vidare innesluta det förstnämnda momentet såsom sin teoretiska
förutsättning. 1 och med att konungen förordnar om nya val,
upphäfver han de gamla fullmakternas giltighet.
Uttrycket »upplösning» åter använda våra grundlagar
undantagslöst i förbindelse med samlad riksdag för att beteckna dess
åtskiljande på ena eller andra sättet,2 antingen i samband med påbud
om nya val (§ 36 mom. 1 RO.) eller genom »afslutning» (§ 36
mom. 2 RO.), d. v. s. riksdagsmännens hemförlofvande efter
fullbordadt värf, under vissa i grundlagen angifna ceremonier.
Dessa distinktioner undanrödja ock vissa inskränkningar, man
med stöd af §§ 5 och 36 RO. velat finna i berörda kungl,
preroga-tiv. Dessa §§ stadga en »upplösningsrätt) »medan riksdagen är
samlad», hvaraf inan dragit den slutsatsen, att konungen icke skulle
mellan riksdagar kunna »upplösa» (= annullera mandaten). Men
1 Se den principiella bestämmelsen i § 3 RO. Jmfr äfven §§ 7 och
15 RO.
2 Denna sats rubbas icke däraf, att § 23 RO. i den 1 punkten
använder uttrycket »upplöser riksdag» utan att utsätta, att detta tänkes i
samband med förordnande om nya val, under det sammanhanget visar att
sä ilr meningen. I det 1891 till § 23 gjorda tillägget har det fullständiga
uttrycket >med upplösande af riksdag förordnat om nva val» användts och
i båda fallen är det samlad riksdag upplösningen gäller. Jmfr. f. ö. § 109
RF., §§ 5, 36 RO. och rubriken öfver § 31 RO.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
