Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ÖFVEliSIKTEK OCH GRANSKNINGAR
ej häraf begränsas, stadgas rätt för riksdagen att, ifall inom denna
tid dylikt jjabud utfärdas, sammanträda inom 3 månader därefter
och disponera 4 andra månader för sitt arbete. Här finner man dä
den reela grunden till den formella ätskilnaden i § 36 och
förklaringen till, att en enligt dess mom. 1 upplöst riksdag framträder
som oafslntad. Den betingar en fortsättning i ett följande
sammanträde. Upplösning enligt § 36: l:o och enligt § 36: 2:o motsvaras
således i § 5 af upplösning fore och efter 4 månader från lagtima
riksdags början.
Hr S. åter ser bort frän detta samband emellan de båda §ij
och söker att, då § 36: l:o icke omnämner någon tid, inom hvilken
där berörda upplösningsrätt skall utöfvas, fastslå dess obundenhet
af någon i grundlag satt tidsgräns. Konungen skulle således, om
han under fortgången af en lagtima riksdag, som räckt öfver 4
månader, ville förordua om nya val, kunna använda § 36: l:o. d. v. s.
upplösa en riksdag, som hvarken finge riksdagsbeslut eller
fortsättning i ett senare sammanträde. En dylik hvarje afslutning saknande
riksdag är statsrättsligt sedt en anomali,1 ät hvilken grundlagen,
tolkad i sitt sammanhang icke ger hemul, och från praktisk
synpunkt är teorien fullkomligt öfverflödig, då konungen genom sin rätt
att efter 4 månader afsluta» lagtima riksdag och därefter förordna
om nya val vinner samma resultat som det af förf. åsyftade.
I valet mellan nv eller fortsatt riksdag ställer sig br S. i
hufvudsak på fortsättningsteoriens ståndpunkt. De modifikationer i
densamma, som han förordar, äro i inånga stycken tilltalande och
bevisföringen synes i det stora hela välgrundad. Som en
ofullständighet kan anmärkas, att torf. något knapphändigt behandlar de
grundlagsbud, pä hvilka ny riksdagsteorien stödjer sig. Om de än,
enligt rec:s mening, icke räcka till att motbevisa förf:s åsikt,
förtjäna de dock en närmare analys och värdering än clen, som kommit
dem till del.
1 en punkt måste vi dock inlägga en gensaga mot förf:s
framställning af fortsättningsteorien. Det gäller dess inverkan på
formerna för grundlagsfrågors behandling. Med fullt fog opponerar
visserligen br S. mot den åsikt, som 1887 lyckades göra sig
gällande, och hvars konsekvenser äro, att den efter upplösningen
sammanträdande riksdagen är berättigad att till slutlig pröfning upptaga
grundlagsförslag, som å den upplösta2 blifvit förklaradt hvilande.
’ Förf. söker undgå iletta genom att — i strid med det i § 36 RO.
uttryckta motsatsförhållandet och på konsekvensens bekostnad — stämpla
enligt § 36: l:o »upplöst» riksdag såsom »afslutad».
- Det förslag (ändring i § 6 RF.), kring hvilket principstriden stod,
hvilade visserligen från 1885 års riksdag och dess slutliga pröfning blef
genom konungens och kamrarnas samstämmiga beslut uppskjutet till 1888
års riksdag, men detta är från rättslig synpunkt betydelselöst. De
riksdagar, som föllo mellan 1884 års allmännn val och 1887 års
upplösningsdekret, intogo juridiskt sedt samma ställning till grundlagsfrågors
behandling. Hr S. kunde emellertid ha påpekat, att ett från 1886 hvilande
grundlagsförslag (ändring i § 33 RO) verkligen blef på 1887 års mnjriksdag antaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
