Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOUISE-ULKIQXJE REINE DE SDÈDE
87
olika håll. Herr H. har verkligen besökt svenska riksarkivet och
k. biblioteket, han har enligt egen uppgift sen gång» varit i Uppsala
och han bar där låtit göra »några utdrag» ur de gustavianska
papperen. han lärer ha varit på Sjöholm och Eriksberg och han har
själf förvärfvat några afskrifter från det kungl, preussiska
familjearkivet. Enligt egen uppgift har ban från originalhandlingarna
kopierat anförda utdrag af handlingar i riksarkivet, k. biblioteket
samt Fersenska papperen, liksom utdragen från Fredrik II:s tryckta
korrespondens och Fersens skrifter. Men huru förhåller det sig
i verkligheten med större delen af de källor, som anföras i hans
noter?
Saken sammanhänger med frågan om hvad man kunde kalla
den vetenskapliga äganderätten till historiska handlingar; herr 11.
har själf ställt den på denna basis. Hvad detta angår, tinnes
visserligen icke i och för sig, åtminstone icke i Sverige, någon sådan
rätt till de handlingar, som i offentliga handskriftssamlingar äro
tillgängliga. Skulle än tio forskare i rad, den ene efter den andre,
vilja genomgå Lovisa Ulrikas brefväxling, lära inga hinder komma
att läggas i deras väg. Men i tillämpningen lider regeln vissa
undantag. Vi behöfva icke tala om det fallet, att en forskare med eller
utan villkor ställer sina egna excerpter. öfver hvilka hans äganderätt
är obestridlig, till en annan forskares förfogande. Det säger sig
själft hvad mottagarens skyldighet i så fall är. Underlåter han att
omnämna förhållandet och ändock anför det lånfångna som källa,
kastar ban öfver sig själf det fula skenet af ett försök att gifva
sig äran af de forskningar en annan gjort. Det händer vidare, att
en forskare upptäcker ett okändt eller förgätet aktstycke eller för
första gången begagnar en hittills oanvänd brefsamling och
bekantgör resultaten för den intresserade allmänheten. Naturligtvis kunde
en annan ha gjort samma fynd, men det är nu en som kommit i
förväg. Det gäller därvid i den historiska vetenskapen hvad som
gäller t. ex. om rönen i kemien eller andra naturvetenskaper. Den,
som först lyckats göra undersökningen, äger också rätt till äran af
densamma, och livar och en annan, som ger sitt arbete en
vetenskaplig anstrykning, t. ex. i en historisk undersökning genom
anförande af källor, är ock skyldig att erkänna detta, såsom också
sed är i hela den vetenskapliga världen. Gör han det icke, kastar
han öfver sig själf det fula skenet af ett försök att gifva sig äran
af de undersökningar en annan gjort. Det händer slutligen, att
det icke precis är fråga om en upptäckt, men att en författare
tämligen uttömmande behandlat t. ex. en samling bref och
därigenom gifvit andra viktiga anvisningar. En annan begagnar samma
samling, med full rätt naturligtvis, men all mellanvetenskaplig takt
kräfver, att ban erkänner sin föregångares verk, om icke annat
för att skydda sig själf mot beskyllningen för plagiat. Huru
förhåller sig nu herr H. till dessa enkla och allmänt erkända regler?
Redan sid. 2 träffar man hos honom citerade »Méinoires et
annotations de Louise-Ulrique reine de Suède», förvarade i k. biblio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
