Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
EMIL OLMER.
Slutligen fanns det en makt, hvilken nu som alltid,
när danska regeringen uppträdde aggressivt mot hertigen,
fick skuld för att egga Danmark till dess fientliga
åtgöranden. Denna makt var Frankrike. Beskyllningarne voro
emellertid fullkomligt obefogade. De franska statsmännen
hade alltifrån tvistefrågans uppkomst förhållit sig nästan
alldeles passiva gent emot Danmark och Gottorp. Och
sedan Danmark i slutet af år 1696 ingått förbund med
sjömakterna, blef förhållandet mellan de forna bundsförvanterna
Kristian Y och Ludvig XIV rätt kyligt, så att det just ej
fanns något skäl att misstänka, det Frankrike stod bakom
Danmarks företag eller lofvat detsamma någon hjälp, ifall
krig uppkomme i följd af angreppet på skansarne.2 De franska
statsmännen hade för öfrigt ett viktigt skäl att förhålla
sig passiva uti tvisten mellan Danmark och hertigen.
Ludvig XIV:s understöd åt Danmark skulle nämligen med ganska
stor säkerhet drifvit Sverige öfver i de allierades läger,
något som man i Frankrike på intet villkor ville gifva
anledning till. De franska ministrarne i Paris bestredo också
inför den svenske sekreteraren Palmquist riktigheten af de
gjorda beskyllningarne. Hade Ludvig XIY önskat ett
öfverfall pä hertigen, skulle han ha lagat, att detta
inträffat, innan de gottorpska trupperna blifvit sända till de
allierade som hjälp mot Frankrike. Den franske ministern
Pomponne framhöll, huru man i Paris höll hertigens sak
mera för Sveriges än för hans egen, och att Ludvig XIY
af hänsyn till Sverige, men ej för hertigens skull var
villig att främja huset Gottorps intresse gent mot Danmark.2
Det var så långt ifrån, att Ludvig XIV gynnade Danmarks
angrepp på hertigen, hvilket var detsamma som att verka
för en öppen brytning mellan Danmark och Sverige, att
han tvärtom vid denna tid allvarligt började lägga sig
vinn om, att de båda nordiska kronorna måtte träda i
nära förbund och vänskap med hvarandra. Den franske
ambassadören i Köpenhamn hade redan före Karl XI:s död
bragt dylikt på tal inför de danska ministrarne3, och strax
1 KonBeljprotokoll 1695, 1696 och 1697. DRA.
2 Palmquist till K. M. U juni, J| juli, 21 juli/2 aug. 1697. SRA.
3 »Sonsten hätte zwar der frantzösische ambassadeur mit Ihr. Königl.
Mayts Ministris, wegen restablirung einer genauen freundschafft mit Schwe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
