Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
ÖFVERSIKT!®. OCH GRANSKNINGAR
men de representera ingalunda den italienska renässanslärdomens
yppersta. Här borde en sådan person som Laurentius Valla hafva
nämnts. Äfven de grekiska lärdes invandring från det ramlande
bysantinska riket till Italien och deras betydelse för det grekiska
språkstudiets uppsving är ingenstädes påpekad i detta kapitel.
Vi sakna äfven i skildringen af medeltidens tredje period en
framställning af de begynnande reformatoriska tendenserna, som på
ett annat sätt, om ock.i viss mån från samma ursprungliga
grundåskådning af individens frigörelse, själfansvar och utvecklingsrätt, som
renässanskulturen innerst innebär, beteckna den medeltida
åskådningens fall och ursprunget till den nya tidens anda. Wyclif och
Hus äro helt kort omnämnda s. 414. »Röster saknades ej heller,
som yrkade på en dylik verklig och djupgående reformation, och
man plägar kalla dem reformationens förebud. Redan valdensernas
opposition mot kyrkans förvärldsligande var ett sådant, och med
ännu större klarhet framställdes från 1370-talet yrkanden i den
angifna riktningen af engelsmannen John Wyclif vid Oxfords
universitet och omkring år 1400 af böhmaren Johan Hus, som blifvit
påverkad af Wyclifs skrifter.» Dessa rader äro allt, som ägnas detta
väldiga tankearbete och denna djärfva, rena viljekraft, som först
uttalade hvad den senare medeltidens mänsklighet innerst önskade och
längtade efter. Visserligen kan det sägas, att reformationens förebud
kunna beröras i inledningen till reformationens framställning i ett
följande band •— om detta är afsedt, vet anmälaren ej — och
därtill, att kyrkohistorien ägnat dessa rörelser och deras representanter
en ingående uppmärksamhet. Vi kunna icke fullt gå med härpå
och vår anmärkning om behandlingen af så väl renässansen som de
begynnande reformatoriska rörelserna hafva ett vidare syfte. I
framställningen af medeltidens höjdpunkt hafva icke heller sådana
typiska personligheter som den helige Fransiscus eller sådana
storartade företeelser som medeltidens universitetslif och skolastiken
funnit någon’ plats (utom några rader ss. 394 och 402). Det är
tydligt, att författaren väsentligen inskränkt sig till de politiskt
viktiga dragen-af medeltidens historia. Men det kan dock sättas i fråga,
om ej större hänsyn bort göras till öfriga sidor af tidens lif, då ju
läroböckerna icke innehålla annat än den rent politiska historien och
kulturhistorien för öfrigt icke är föremål för någon särskild
undervisning. Det skulle i anmälarens tycke varit synnerligen lämpligt
att i läseboken mer beakta olika sidor af den mänskliga
utvecklingen, äfven om den politiska utvecklingen får blifva centrum. Under
en sådan period som medeltiden hafva ju dessutom de religiösa
företeelserna en sådan vikt, att äfven den politiska utvecklingen är på det
närmaste därmed förknippad och icke kan därifrån lösgöras, hvarföre
större hänsyn därtill äfven med ett till den politiska historien inskränkt
program bort tagas. Och härvid utgör knappt den omständigheten,
att kyrkohistorien är ett särskildt läroämne, något hinder för att
fylligare skildra några typiska religiösa personer eller riktningar,
då ju det onekligen skulle verka synnerligen välgörande för lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
