Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans ena mungipa, som han försökte kväfva med
fingret, men det kom igen och satte sig slutligen
fast. Hans nickar, hans halfhöga grymtningar
förebådade en historia. Jag afvaktade i tysthet, och
slutligen kom den:
»Han är, låt oss säga, fyrtio år. Det är den
kritiska åldern. Han känner sig trött på sin
frihet, led vid sin ensamhet, stundom nästan hatar
han sitt oberoende; han står vid gränsen, det
gäller för honom att antingen låta sig långsamt
glida ned i sin ungkarlsegoism, fästa sig vid den
med vanans, resignationens och hopplöshetens starka
band, eller också resolut taga språnget — dit ut,
i kärlekens, nej, låt oss säga i äktenskapets gröna
betesmarker, där alla de där blommorna växa,
som han i sin ungdom svärmade för, men sedan
glömt för den torra timotejen i krubban. Han
känner en okuflig lust att våga språnget — det
sticker i benen på honom, blommorna hägra för
hans ögon som stora solrosor, med en doft så
stark, att den slår åt hufvudet, — han biter i sin
krubba som en gammal istadig häst, och han är
icke längre i stånd att få någon smak på
timotejen. Men han är rädd, och han vill icke på
samma gång, lika litet som man vill hoppa utför
ett bråddjup, då man fått svindel. Det hjälper
dock icke, hans öde är bestämdt på förhand, han
måste hoppa, och så hoppar han då slutligen.
»Så länge han ännu icke beslutat sig för
språnget, har han drömt om tjuguåringar, unga
flickor med persikokinder, förgätmigejögon och gull-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
