Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet att befästa och försvara det vunna, och
så kommo barnen, hela den ovissa framtiden med
sin kraft att vidga den lilla slutna världen, vidga
den ända till den stund, då den måste sprängas,
för att gifva upphof åt nya mänskoöden. Det
var hafvet på nytt, men icke längre där utanför,
sorlande mot stränderna, det var innanför, och
kampen blef hårdare, djupare, mera tragisk. Jonas
Lie blef en skildrare af de olika generationernas
kamp med hvarandra, kampen mellan de gamla
och unga, det som lefvat sin tid och det som
ännu icke var färdigt. Han har ofta skildrat
den i tragiska och dystra färger, men innerst
alltid med sin egen naturs mildhet och optimism,
i det sensommarens klara och rika solsken, som
lyser både på knopp och blom och frukt.
Det ljuset, varmt, moget och behärskadt,
ligger äfven öfver hans egna drag, såsom de
bevaras i minnet af alla dem, som haft glädjen att
råka honom i lifvet. Människan och diktaren äro
hos honom ett; man behöfver aldrig, när det gäller
honom, blunda för den ena för att kunna se den
andra i klarhet. God och lycklig är han som
diktare, god och lycklig som människa. Han
har lefvat större delen af sitt lif på
främmande botten, och dock torde man ha svårt
att finna någon, som bevarat hemlandsdraget
så rent, så friskt och oförfalskadt som han.
Hemligheten med denna hans diktnings och hans
personlighets innersta lefvande kraft är, skulle jag
tro, intimt förbunden med den lifsuppfattning som
jag här sökt skildra. Landsflyktig har han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
