Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I Abelmonumentet», säger en
Kristianiatid-ning, »har Norges hufvudstad fått sitt skönaste
smycke. Hvarje jämförelse med hvad vi förut äga
är öfverflödig. 1 dag har geniet bredt ut sina
vingar öfver staden och gifvit den skönhetens dop:
folket skall förundras och glädjas, då det vandrar
där uppe och mottager intryck från en värld, som
kanske förut har varit stängd för dess blick. Och
med glädjen skola också krafven växa, krafven
på en vacker stad med vackra byggnader och med
plats för det, som är vackert.»
Det är ur denna synpunkt ett monument
sådant som Vigelands äger en betydelse långt
ut-öfver sin egen skönhetsmakt, hur stor den än må
vara. Ty af skönhet alstras skönhet, ett vackert
monument adlar hela den stad, som äger det, lyfter
hela sin omgifning med sig upp på ett högre plan,
men det som är ringa, misslyckadt och fult gör
ondt i vida kretsar och för långa tider.
Det är detta som äfven vi behöfva lära oss,
lära oss det så att det blir en lefvande öfvertygelse,
på hvilken vi vilja sätta in något och för hvilken
vi vilja offra något. Vi behöfva lära oss att när
det gäller skapandet af ett offentligt monument,
är det endast konstnären som kan skapa, fritt
och omedelbart, icke de många förnumstiga som
tro sig hafva briljanta idéer eller de kommitteer,
som stirra sig blinda på de omsorgsfullt
uppgjorda programmen. Alltså frihet för skapandet
och respekt, obegränsad respekt för det
konstnärliga uppslag, som har lifskraft i sig, och som
alltid, utan undantag, försämras af främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
