Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klandcat Adolf Pauls: »Karin Månsdotter», och
vice versa, hvaraf man skulle kunna draga den
slutsatsen, att något hemligt samband förefunnes
mellan de båda dramernas respektive värden, så
att det enas upphöjelse betydde det andras
förnedring och tvärtom. Som jag har litet svårt att
förstå, hvari detta samband kan bestå, kommer jag i
det följande att uttala min mening om Strindbergs
»Erik XIV», utan att alls skela åt Adolf Pauls
»Karin Månsdotter», och utan att på något sätt vilja
modifiera mina föregående uttalanden om detta
senare stycke.
Hvad nu först och främst genialiteten
beträffar, så lyser den nog fram mångenstädes även
i detta drama, i anläggningen af en och annan
figur, främst Göran Perssons, i enstaka repliker,
skälfvande af lif, tänkta och formade med en
omedelbar impulsiv styrka, och i första rummet i
förmågan att knyta den dramatiska handlingen
samman till gripande och verkningsfulla
situationer, som åskådliggöra och försinnliga det inre,
själsliga dramat. Sådana, dramatiskt ytterst
verkningsfulla episoder och taflor har hvarje akt att
uppvisa. I första akten begynnelsescenerna, där
Erik sitter uppe i fönstret och spejar och där han
som en okynnig pojke bombarderar de på
terrassen uppträdande med hvad som kommer Ijpnom
i händerna, till sist äfven med sin store faders
stålhammare, i dennes hand en symbol på den
oböjliga viljan, den hänsynslösa kraften, här förnedrad
till ett verktyg för nycken och själfsvåldet.
I andra akten är det kontrasten mellan Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
