Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kan man tänka sig något mera barockt,
orimligt, stillöst än detta samtal mellan en kung och
en knekt på femtonhundratalet? För att nu icke
tala om hur omöjlig Eriks andra, här anförda
replik är i hans mun, så som han för öfrigt finnes
skildrad i dramat. Sådant är icke genialitet, det
är själfsvåld, och detta själfsvåld växer så tätt och
så frodigt i pjäsen, att det stundom alldeles
för-kväfver genialiteten.
Därför falla också de från början så
individuellt och äfven, jag tror det åtminstone, med
en så riktig historisk instinkt anlagda
hufvud-personerna under dramats gång i stycken, de
sprängas sönder af författarens personliga lidelse,
han rycker den historiska masken af dem och
blottar hänsynslöst sitt eget af lidande och
förbittring, af hån och vemod präglade ansikte. Det
är ofta gripande, detta, det rycker oss med sig
som allt som är äkta, impulsivt och omedelbart,
men på samma gång väcker det vår kritik, och
slitna mellan motsatta, stridiga känslor kunna
vi icke hängifva oss helt och oreflekteradt åt
författarens ledning. Skulle icke allt detta verka
ännu starkare med blott något mera konstnärlig
behärskning, och — jag talar äfven här ur konstnärlig
synpunkt — mera personlig försynthet? Jag vet
väl, att dessa brister hänga så intimt samman med
Strindbergs förtjänster, att man knappast kan
tänka dem åtskilda; att det kan synas småaktigt
att haka sig upp på försummade detaljer, där
in-gifvelsen flödar så rikt och omedelbart, och där
konstverket, hur misstecknadt, hur vårdslösadt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
