Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelade med i stycket, och åt denna okända makt
hade han öfverlämnat sin diktion. Men jag
misstänker att detta också var den enda idé han hade
om sin uppgift. Som Barbara slutligen utvecklade
fröken Åhlander endast tungfärdighet men ingen
förmåga af karaktäristik. Det breda
renässanslynnet saknades, och de ansatser mot en bestämd
stil, som gjordes, gingo åt alldeles orätt håll, åt
det Moliéreska lustspelets kammarsnärta och
in-trigant. Erkännas bör dock att författaren själf i
denna figur sväfvar betänkligt på målet.
Men i den tredje akten fick spelet fasthet och
konturer. Skildringen af Biancas uppvaknande ur
drömvärlden till medvetande om sin viljas makt
lyckades fru Lindberg förträffligt, och hon spelade
de lidelsefulla scenerna i denna akt med stor energi
och ett säkert grepp på rollen. I dödsscenen
däremot mäktade hon icke gifva det stora, tragiska
intryck, som åsyftats och nog äfven kunnat vinnas.
Bianca skall dö i ett slags långsam förstelning,
dödskylan skall tum för tum få henne i sin makt
och orden skola slockna på hennes läppar. Fru
Lindberg dog med för mycket väsen och för många
fysiologiska omständigheter — något som i
allmänhet bör undvikas på scenen, där »döden i
skönhet» är den enda som får förekomma. Särskildt var
fallet framstupa i dödsögonblicket lika oskönt som
omotiveradt. Hela denna scen var för öfrigt illa
anordnad af regissören.
Allt efter som fröken Åhlander i dessa båda
akter växte på bredden, fick äfven spelet en helt
annan bredd och säkerhet. Och herr Skånberg som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
