Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spel, tack vare i främsta rummet Benedicts och
Beatrices med öfverdådig munterhet tecknade
gestalter. Stycket rymmer ju icke så få
osannolikheter, den från skilda håll lånade intrigen är
behandlad med ett lättsinne, som nu för tiden icke
skulle tolereras, och som förledt till och med en så
intelligent man som Georg Brändes att
moralisera — ur modern äktenskapssynpunkt! Men
stycket har heller intet att göra med »nu för tiden».
Det är renässansens öfverdådigt omoraliska
lifs-lust som talar därur, och för dess lynne synas mig
till och med osannolikheterna karaktäristiska. Det
är idel heta lynnen, korta tankar och rappa tungor i
detta stycke. Ena stunden ligger man på knä för
den älskade och dyrkar henne som ett helgon, den
andra kallar man henne sköka och skymfar henne
inför hela menigheten. Ett ondt ord är så godt
som ett bevis, misstankar det samma som
visshet, man ger sig icke tid att undersöka, passionerna
löpa i väg med förnuftet och den första
ingif-velsen leder omedelbart till handling. Och hvad
man absolut icke kan, det är att ha tand för
tunga, stycket är en munvighetens, kvickhetens
och de lustiga infallens komedi, det hela är en följd
af dueller på infall. Antingen ger man eller får
man hugg, går i breschen eller sekunderar. Till
och med dumsnutarna, de utomordentligt lustigt
karikerade rättstjänarna, äro fullkomligt
genialiska i sin uppfinningsrikedom på idiotier och
ord-vrängerier. Men hos Beatrice och Benedict har
kvickheten, lusten att slå bort lifvet i ett skämt,
blifvit ett med hela deras väsende. Det gnistrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
